Vad hade du väntat med livet som varit,
du letade länge utan att se.
Förlåt för min rädsla, förlåt för min godhet,
jag borde satt gränser, det vet jag så väl.

Du får göra som du vill,
men aldrig förråda den,
som lever inpå din själ.

Tänker på dig, Berlin. Hur strålande du hade kunnat vara, hur vacker och stolt du kunde vara före. Innan din skugga tog överhand. Vi sov jämnt på hans golv, kunde klara av, göra vad som helst bara vi hade varandra, bara du & jag var ett vi. Rymde hemifrån, försökte rymma ifrån livet. Minns det i korta sekvenser; dina händer på mina axlar, din tidvis tomma blick, dina pianosmalafingrar mot kaffekoppen på morgonen, din andedräkt mot min nacke.

Tänker på dig, saknar dig. Saknar vänskapen som jag så desperat flyr undan, som jag så gärna försöker bortse ifrån.