Vi var tretton, fjorton och hela jävla världen made perfect sence; vi var planeterna som solen, som världen, som allt allt allt kretsade kring. Vi var gudarna och gudinnorna av kaos och konstant förödelse & på något sett bär jag fortfarande en del av detta med mig, allt kaos, all förödelse. Men inget hör ihop, inga röda trådar; allt är slump allt är spontant och det finns inga scheman, inga manus ingenting. Vi var högstadierebeller, dyrkade alla rockstjärnor i converse, svarta jeans och kajalsvarta ögon; allt var poesi, fucking poetic noise.

Men det känns skönt, att jag antagligen aldrig faller tillbaka till det nästintill självdestruktiva. Det känns bra att du fortfarande finns i mitt liv, påminner mig om gamla misstag, pojkvänner, texter och tankar. För vi tar oss aldrig mera dit igen, vi kör inte misstagen på repris längre. Vi dödade sjömän på B&B innan rökförbudet, dansade nätterna igenom med fladdrande skulderblad & en längtan, en saknad, en erinran starkare än orkaner. Virvlar virvlande vi har aldrig varit mer levande. Nätter med stjärnfall & filtar; sträckandes - en hisnande saknad och längtan att kunna snudda uddarna,

att komma dit


Klockan är 23:32  jag lyssnar på klassisk musik & dödar mig själv långsamt & hoppas att jag håller på att bli galen eftersom det skulle förklara hela relativitetsteorin. SCUM-manifestet. Narnia. The Wall. All makes perfect sence.