Det är tisdag.
En dag som alla andra.
Nästan.
För det finns inga dagar som är som alla andra.
Just denna dag har Jasmine förblivitoverklig för Joakim lite för länge.
Han älskar henne med hela den arméav funderingar, passion, skräck och förvirring som varje besatt människa är tvungen att omge sig med för att kunna överleva i en värld där man skjuter dom som älskar och där passionen vilar hos de andra, hos alla djävulska främlingar.
Det är tid att ses igen.
Det förflutna, som är ständigt närvarande, stillar sig äntligen.

Alla djävulska främlingar är en passionerad, insiktsfull och självutlämnande kärleksroman. Långt från många sjuttiotalisters ytliga krogskildringar berättar Marcus Birro noggrant och varsamt sin historia. Genom ödmjukhet och språklig finess får vi lära känna Joakim och Jasmine.


Jag gillar språket och en del i handlingen. Det jag saknar är en bättre kontakt, bättre förståelse för människorna. Jag kommer aldrig så nära som jag vill genom Joakims tankar.

    "Det rör sig ett vackert språk bakom de där rådjursögonen.
    Hon läser oss i det vi tror att hon inte förstår eftersom vi talar ett annat språk men hade vi mötts i dröm eller kärlek, min eller hennes, hade vi kunnat förstå varandra.
    Ömsesidigt och utan onödiga ord." (sidan 21)

Språket är lite det som i så fall får mig att falla; ibland är det väldigt poetiskt och nästintill drömlikt, men för det mesta blir det platt fall och han når inte fram fullt ut. Boken blir aldrig så bra som jag tror att den ska bli; hoppas att den ska bli.