Träffade Julie tidigare idag, åt lunch, gick på biblioteket och fikade. Pratade mycket om skrivande och vissa saker hon sa stämde så bra in på mitt egna skrivande; till exempel att det man kan skriva är det man själv aldrig läser. Se bara på vad jag försöker med; skriva en deckare... Hur många deckare har jag läst? Inte tillräckligt. Hur gärna vill jag läsa deckare? Aldrig. Försöker se ett samband mellan vad jag läser och vad jag skriver. Inga röda trådar.


Språk
HA, kan man äga ett språk? Jag tror inte det. Hur kommer det sig att ett språk kan ha så många personliga varianter? Jag säger att jag har ett eget språk, lärare säger att jag har ett speciellt språk. Jag skriver på mitt sätt. Ibland ångrar jag att jag lagt ner så mycket tid på en personlig stil. Konstnärer är till för att missförstås & förstås.. Jag har blivit uppmuntrad, nedtryckt, uppskattad och nedvärderad.

Har det varit värt det?
Efter högstadiet hade jag sagt självklart
efter två år på gymnasiet hade jag sagt självklart
jag säger inte det längre;

jag vet faktiskt inte.

Inga samband, på gymnasiet fick jag inte riktigt leva ut mitt skrivande, före sa alla skriv! Skriv! Senare la folk snubbelben och påstod att man inte skulla ha utvecklat en personlig stil när man var arton år och gick i skolan. Det är här vägskälet ligger; att ha eller att inte ha. Om att våga eller inte. Vad hade hänt om jag fortsatt skriva? Om jag hade vågat?

Kan man hitta tillbaka - orkar man hitta tillbaka till något man gav upp för ett par år sedan? Vågar man tro på gamla drömmar, lita på gamla kunskaper? Vägskälen blir fler,

jag vet bara litteraturen, historien bakom den och orden själva.