Känns som man predikar för ingen alls.

Är så trött, alla bara rusar på, springer rakt ut i tomma kalhyggen,

snåriga skogar. Jag går vilse på torg och fattar fan ingenting. Jag förlorade henne, förlorade henne, henne. Jag gick vilse i mitt egna liv. Jag är fan fortfarande vilse. Borde sova i en vecka, förbannat trött. I morgon: stan, sova och tänka ut reservplaner, packa resväskan och ställa i hallen. Tänka. Orkar jag med Gbg horseshow? Har VIP biljett till fredag förmiddag, men orkar jag, kan jag? Vet inte om jag klarar det, så mycket folk. Suck.

Annars; bara en simpel iakttagare av när mitt liv faller ihop, bryr mig inte ens om spillrorna. Tänker på en kille som dog som Romeo, om hur han gjorde alla farliga stunts till filmer bara för en kick - bara för att få känna något. Han hade sitt egna manus, han hade sin egna döda Julia, och han ville inte vara med mer - han levde för den lilla kicken och inget mer. Tänker att jag vill aldrig komma dit, tänker att det kanske inte finns någon annan väg, att äkta kärlek bara är möjlig för människor som faktiskt kan känna, som har känslor.

Fortsätter predika för ingen alls.