Ligger på mitt golv, på min nya mjuka matta. Jag saknar, saknas, fattar, fattas

min ponny, det enda stabila i mitt liv fattas mig. Min klippa, min lilla fläckiga, missförstådda ponny. Människor är som orkaner, ombytliga och väljer oftast den snabbaste & skonsamaste vägen för dem själva. Jag behöver en stabil människa i mitt liv, som står för sina val.

Allt är vägskäl.
Allt är vägar och väggar och omvägar och knivhugg i ryggen.

Min ridning är i ett vägskäl. Jag förstår inte slita-sparka-dra, vilket det mest känns som jag gör just nu, jag har tappat så mycket. Lite omotiverat. En termin till, eller? Hästarna ger mig något - men ridningen? Jag vet inte.

Borde städa lite. Skrivbordet ser ut som ett krig. Allt är ett krig; myrornas krig i mitt huvud. Allt går tillbaka till saknad, så mycket som försvunnit, som jag låtit glida mellan fingrarna, så många hej då på kort tid. Borde försöka skriva lite, förmår mig knappt att titta på mappen med romanen. Förmår mig ännu mindre att dubbelklicka på word dokumentet. Undrar lite då och då va fan jag sysslar med; varför jag ska skriva en -nästan- deckare (nej, det är ett relationsdrama med deckar-handling som sidospår enligt min f.d lärare i litt.gest.) jag vet inte ens vilken jävla genre jag skriver, eller just det, inte skriver.

Världen står still och brusar
myrornas krig tar över huvudrollerna

"Yea, noise? Then I´ll be brief. O happy dagger!
This is thy sheath; there rust, and let me die."
- Romeo & Juliet, akt 5, scen 3
(om mitt minne stämmer)