Jag är för trött för att bryta ihop, jag kan inte ha det såhär. Något måste ändras, något måste bli förändrat, men jag ser inte vad, kan inte riktigt se klart överhuvudtaget. Femton dagar kvar till deadline. Jag sitter som ett skakande vrak och vet inte var jag ska ta vägen, jag behöver kaffe, sömn, någonting. Vet inte hur man lever, orkar inte dö. Läser handbok efter handbok men ser inga mönster, ser inga lösningar ser bara allt negativt.


Lägetkritiskt. Kritisktläge.

Drunkar;
                   mina lungor är fyllda till bristningsgränsen med ord

försöker hosta; bara nikotindamm i en vit servett;
allt är som fyrkantiga cirklar; allt är gränslös konst

det finns inget rättfel finns inte felrätt
                     (finns bara en fråga om att vara eller att icke vara)
Det är inte lätt att hitta en egen väg när alla människor pekar ut vart man ska gå,
vilken ström man ska följa. Människan är ett flockdjur punkt Vi följer andra punkt Individer som inte följer mönstret måste vi stöta ut för att markera deras felaktiga tankar punkt

                     jag hade knappt börjat stå förrän människor började förklara hur värdelös jag var

värdelös hopplös en total jävla idiot som aldrig kan lyckas med något jävla värdelösa människobit (jag önskar att de slogs istället, att det var riktiga slag)

ingen människa en ö påstår vissa; men hur kommer det sig att jag alltid befinner mig med vatten över huvudet? alltid saltvattenstovigt hår och tånglukt i min närhet.

Drunkningstillstånd;
                            mina lungor är fyllda med ord


för jag var nog värd vartenda slag jag fick.