Har läst boken Pojken som botade sömnen av Johanna Nilsson under kursen Litterär gestaltning. Vi skulle läsa en deckare, redovisa en recension och skriva en egen "kortroman" (hur mycket vi ville, men åtminstone första och sista kapitlet). Jag valde denna boken för att den matchade så bra med min mindmap över min egen bok som handlar om syskonen Ari och Syrsa. (Och för att Johanna Nilsson är en superbra författare....)

Tvillingarna Bella och Jonathan har ett speciellt band mellan sig; ibland drömmer de samma saker, ofta vet de hur den andre mår och de pratar med varandra utan att uttala ett endaste ord. En dag när Jonathan sitter och äter vid bordet hemma i villan känner han en smäll och hur det gör ont i huvudet. Bella har blivit påkörd av en bil. Föraren körde väldigt vingligt och smet ifrån platsen. Vi får följa Jonathan efter olyckan. Bella hamnar i koma och kan inte vakna - läkarna vet inte riktigt varför och kan inte heller säga när eller ens om hon kommer att vakna.

Om nätterna kan inte Jonathan sova, utan han klär på sig och cyklar ut i natten. Ibland till en gammal skrot, där han och Bella brukad hänga ibland efter skolan. Där möter han tjuven Måns som letar efter sin flickvän Mirijam som försvann efter ett bråk. Tillsammans letar de efter Mirijam och mannen med den rostiga bilen som körde på Bella.

Boken speglar Jonathan sinnesstämning förvånansvärt bra; enkelt språk och barnsligt hopp. "Om fem knoppar har växt upp, en för varje bokstav i BELLA, så kommer hon att vakna", sådana småsaker letar Jonathan efter, som han kan hoppas på ska väcka Bella. Sedan kommer han på att om han hittar mannen som körde på Bella så kommer allt bli bra, då kommer Bella att vakna. Allt detta hopp, det är fascinerande. Efter Bella somnade är Jonathan den som håller ihop familjen; en mamma som gråter och blir håglös, en pappa som äter choklad hela tiden och pillar med sina frimärken. Jonathan lagar mat och förlorar inte hoppet då hans föräldrar nästintill gör det.

"Pojken som botade sömnen" är Johannas tredje ungdomsbok och utkom 2005. Språket är enkelt och vi får oss en bra bild av karaktärerna. Polisen som kör fast i utredningen på grund av brist i bevisning och Jonathan som vill lösa, vill bli den som lägger alla pusselbitar på plats. Han börjar leta efter en blå bil med rost kring registreringsskylten och trots motgångar ger han inte upp. Han ger inte heller upp när Måns ligger i en soffa och säger att han ska ligga där tills han dör för att ingen kommer någonsin att hitta Mirijam. Jonathan ger inte upp, nyfiken letar han överallt efter saker som kan komma att betyda något. Trots bokens "mörka" sida så skildras Jonathans kamp med humor och värme. Om en tolvårings kamp mot saker som ingen vill ska hända men som ändå händer. Jag tror detta är en bok som alla kan läsa och få ut något av.

Sluta aldrig att hoppas.