Var väl tretton, fjorton eller så när jag snubblade över Karin Boyes verk för första gången. Dikten nedanför har betytt mycket för mig under åren och det var också med den jag inledde mitt tal i Sv B på gymnasiet. Det bästa tal jag någonsin skrivit och framför; skrev det på en halvtimme sittandes i en sluttning under ett äppelträd i trädgården hos mamma & pappa. Än idag kan jag den i stort sett utantill - och med den avslutas även dagens poesi-tema. 

 

Osårbar, osårbar
är den som fattar ursprungsordet:
Det finns inte lycka och olycka.
Det finns bara liv och död.

Och när du har lärt det och slutat jaga vinden
och när du har lärt det och slutat skrämmas av blåsten
så kom tillbaka och lär mig ännu en gång:
Det finns inte lycka och olycka.
Det finns bara liv och död.

Jag började stava, när min vilja föddes,
och slutar stava, när min vilja har upphört.
Ursprungsordens hemlighet
förvärvar vi intill döden.

Dikten är hittad här.