Så. Jäkla. Söt. ♥

"When we said we were lucky, we didnt know what love could be one day. We were too young for love, much too young for the burning hate."

... skrev jag någongång under tjugohundrafyra. Morbror tonsatte & spelade in. Kan än idag komma på mig själv med att nynna på den lite då & då - konstatera att det fortfarande stämmer, blir man någonsin gammal nog för kärkek, för hat? Jag tvivlar på det.

& när jag tänker tillbaka på männen i mitt liv, alla (ganska) bad breakups så börjar jag undra om det verkligen är värt det, om det någonsin kommer kännas som att jag gör rätt val. Det är lätt att tänka att "jag aldrig mer ska vara rädd för någon jag älskar. Aldrig mer älska någon jag är rädd för. Aldrig mer. Det finns ett annat liv." Men svårare att leva efter. Svårare att lita. Att våga. Jag ska inte skynda, tänker på att jag brukade lyssna på Tracy Chapman i lägenheten i Vallås; precis efter Honom fastnade låten This time lite extra, stycket This time / I will not be hurt / I'm gonna love myself / More than anyone else / I'm gonna treat me right / I'm gonna make you say / That you love me first / And you'll be the one with the most to lose tonight.

Tänker tillbaka, tänker "we were too young for love, much too young for the burning hate." Hade jag kunnat ändra på saker så inser jag nu att det inte skulle ha haft någon betydelse för nutiden. Du hade inte haft mig, jag hade aldrig haft dig.

Och du undrar vem som kysser henne nu
Du undrar vem
Vem om inte du
Och läpparna, du kallade dina
Det gör ont att veta
Men lika ont att undra

Du säger 'har du tändstickor?'
- Ja tillräckligt om du vill bränna ner stockholm

But I was sure of something, too: it's a lot easier to be lost than found. It's the reason we're always searching, and rarely discovered - so many locks, not enough keys.

- Lock and Key,
Sarah Dessen

Det blev oktober, det blev november & sensommar blev höst på riktigt. Löven rasslar som sönderslagna sommarspillror på tomma gator, dimman smyger sig på allt oftare, allt tätare. Årets höst blev aldrig sådär brinnande färggrann som den brukar. Inte samma känsla. Inte samma hand i min. Kanske är det jag. Kanske är det naturen.

Jag tror det finns hopp kvar. Chans. Ge mig ett manus & jag spelar allt. Ge mig en väg & jag går. Jag skriver knappt längre, vet inte om jag lyckats ge bort den lilla biten talang jag hade. Det finns inga historier längre, ingenting som viskar i bakhuvudet. Finns ingen lust. Ingen inspiration. Det har varit vägskäl ganska länge nu; vägskäl & korsningar & pilar & asfalt & snår & jag kan inte bestämma mig. Kan inte verbalisera mina önskemål, kan inte namnge mina drömmar, mina visioner som jag faktiskt har ibland. Som faktiskt hittar tillbaka till mig ibland.

There are worse things than being alone.