Tolfte oktober tjugohundrasex; en torsdag om jag minns rätt. Jag hade svarta converse med limegröna/gula skosnören, svarta jeans & antagligen en svart hoodtröja på mig. Det var mörkt ute & lite småkyligt när mamma släppte av mig utanför Diezel. Jag var ganska ensam om min musik, ganska ensam om min stil redan då, mamma hade frågat om det inte fanns någon jag ville gå med, men jag gillar att göra saker själv. Ostört. Kunna ta in allt. Småartister före, inte några jag minns namnen på, men helt okej musik. Sedan Marit; med söta klänningar, alltid barfota på scenen, mycket energi, kastade ut glitter & stjärnor över publiken. Hennes scenspråk, samspelet med de andra i bandet, energin, känslorna, fyfan vad bra hon var den där kvällen..

När mamma hämtade mig strax före midnatt bara jag log, sådär som man gör efter en underbar konsert när hjärtslagen inte riktigt återhämtat sig än. & när jag vaknade av klockan för att gå upp till skolan dagen efter så var det fullt av småsmå stjärnor i sängen & i mitt hår, minnen från föregående kväll, minnen som stannar kvar..

♥-låtar:
* In the morning
* Out on the Piers
* I will always be your soldier
* Alone together
* Forever doesnt live here anymore
* Sun goes down
* Still summer
* Come back an haunt me


PS. Notera att mina föräldrar lät mitt sextonåriga jag, gå på hyfsat sen konsert en på torsdagskväll utan att tjafsa om det - kärlek.
PS.2. Nu när jag tänker efter tror jag till & med mamma hittade konserten före mig & tyckte att jag skulle gå.