"Lou Bertignac är 13 år, minst, yngst och bäst i klassen. Trots ett IQ på 160 kan hon inte knyta skorna ordentligt. Hon har huvudet fullt av frågor. Med vidöppna ögon studerar hon människor, samlar på ord och ägnar sig åt alla möjliga experiment i hemmet (t.ex. mäta längden på toapappret i toalettrullarna) och slukar uppslagsverk.

Hon är enda barnet i en familj, med en deprimerad mamma och en vanmäktig pappa med glad fasad. I en mörk våning med fördragna gardiner tänker hon ut olika teorier för att tämja världen. Hon är hemligt kär i Lucas, som är längst, äldst, sämst men coolast i klassen.

När hon förbereder ett föredrag som hon tvingas hålla inför klassen, väljer hon på måfå att prata om uteliggare. På Gare d’Austerlitz träffar hon No, en artonårig, hemlös tjej. No med sitt trötta ansikte, sina smutsiga kläder, sin tystnad. Hon lever ett kärlekslöst liv, upprorisk och skygg. No låter sig intervjuas inför föredraget, men det går längre än så: de blir vänner och vänskapen vänder upp och ner på Lous tillvaro."

No och jag är en väldigt varm bok, som tar upp en annorlunda vänskap. Den är skriven på ett bra sätt som får fram känslorna och även om den pyttelite påminner om Send it forward (Skicka vidare), så är den ganska egen i handlingen. Just temat unga uteliggare har ialla fall inte jag stött på särskilt ofta. Beskrivningarna är toppen och språket är enkelt men ändå lite speciellt - det är ganska mycket detaljer och förklaringar. Kärleken, de blyga känslorna mellan Lou och Lucas är söta och bra skildrade. Även om jag ibland ifrågasätter om "det verkligen skulle kunna hända" så är det en otroligt bra bok som tar upp ett "glömt" ämne.

"Om man lägger ner lite tid på det upptäcker man att grammatiken avslöjar sådant som döljs i historien, skyler över oordning och förfall, skapar förbindelser och för motsatser närmare varandra - grammatiken är en fantastisk möjlighet att organisera världen så att den blir som man vill ha den."  sidan 135 - 136.

En bok som varmt rekommenderas :)