Två månader innan studenter så sker något oväntat på Lisens skola, en tragedi; en kille tar livet av sig. Hoppar från parkeringshuset. Trots att Lisen inte direkt känner honom, så börjar hon skriva "brev" till honom. För att han är den enda som kan förstå.  I breven skriver hon om sånt som hon inte kan prata med någon annan om, rädslan, blygheten och känslor. Om Ivan med de varma, bruna ögonen & sms-svaren som hon aldrig skickar. Att ibland livet kan vara läskigare än döden.


Jag känner igen ganska mycket i Ingrid Olssons bok - rädslan för vad som kommer efter studenten osv. Även om det är en ganska mörk bok så stannar den inte kvar i mina tankar särskilt länge efteråt. Språket är enkelt med korta, enkla meningar och mycket känslor.

"Det blir inget eko i snö. Ljuden fastnar och följer med flingorna till marken." sid. 42
"Varför är det aldrig nån som frågar varför man inte gör det? Varför man väljer att inte ta sitt liv?" sid 85
"Tårar är meningslösa. De kan inte ta tillbaka nån man saknar. Kan inte tömma en på allt det konstiga." sid. 104
"En antilop kan aldrig vinna över ett lejon." sid. 76

Det största dilemmat för mig är att boken utpselar sig på gymnasiet, men det känns mer högstadie-likt. Osäkerheten, killarna, handlingen - den är lite för barnslig enligt mig för vad som är typiskt för gymnasiet. Boken är alltså brev som Lisen skriver till denna killen & är datummärkta. Dag för dag får vi följa Lisens kamp med att förhålla sig till livet. Det är en smärtsam, bra skildring som dock har sina brister. Jag hade velat komma närmare huvudpersonen och kanske haft en mer utvecklad handling, även om det var en bra bok. Rekommenderas till högstadie-barn.