Usch - mår sådär bra nu.. Världen snurrade lite innan ridningen, lite under och mycket efter, var lite jobbigt att nästan känna hur febern steg när jag satt på Loke & några gånger mådde jag riktigt illa :< Jag har inte tid att bli sjuk nu, suck. Det gick ändå hyfsat bra - försökte koncentrera mig och trycka bort det värsta - vi hoppade och Loke var riktigt fin. I traven under framridningen la han nästan sig direkt i en låg och lite längre form - precis där jag vill ha honom. Eftersom han går på stång (rakt bett...) så kan han ibland bli lite för ihopdragen & jag fastnar lätt lite i handen och tänker upp istället för ned. Men han var riktigt fin! Fick dock en klump i magen när Maggan sa åt oss att slå knut på tygeln och sedan släppa den innan serien.. Men det funkade bra, hatar bara den övningen eftersom den går ut på att lita på hästen, ha balansen och inte störa. Visst insåg jag att jag inte kan göra något inne i serien, men Loke stannar oftast på grund av att han inte har stöd på tygeln - när man släpper honom & säger "lös detta nu". Men det gick bra - även om min balans blivit lite (läs mycket) sämre än innan.. Vågade inte heller lita till hundra på min ponny - men ~90-100 cm hoppade vi nog "utan tyglar". Mycket duktig ponny! Maggan lät oss välja lite hur högt vi ville gå och jag stannade där, hon höjde i två omgångar till och den ena hade vi kunnat kravla oss över, men han kändes fin och hoppade upp sig hyfsat - även om han touchade bommen lite. & det är så dumt att chansa nu när han är så fin - man behöver inte krånga till saker, vi har bevisat hur högt vi kan hoppa tidigare, hellre sluta på topp än sabba genom att chansa ;) Han är så fin nu, den lilla ponnyn. Känner att vi kanske är på väg att komma över våran höjdrädsla (snarare min än hästens)? Han har sällan hoppat såhär fint - kändes bra att få höra efter lektionen att "oj, har du lärt honom att hoppa? Sist jag såg så plöjde han igenom hinderna.. Han hoppade ju riktigt bra!" av en tjej som inte varit på HFK på ett par år. Ibland känner jag att detta verkligen är värt det, allt slit, all smärta, all tid.. & jag hoppas att jag ialla fall bidragit lite till att han är så fin som han är idag - även om många andra också ligger bakom det jobbet. & bara att veta att jag gjort en gnutta känns så jävla bra.

Hm, är bra på att producera en "wall of text".. Detta var ungefär den actionen på lektionen idag. Nu känner jag mig sådär febrig och matt i huvudet. "Numb". Lite bedövad. Får ta en ipren och sedan sova. Det regnar så vackert ute och jag blir lite glad; tänker att jag nog kommer klara uppsatsen och antagligen mina kurser, tänker att det kanske löser sig ändå? Tänker att varje slut är en ny början. Jag önskar att jag kunde se ut genom fönstret när jag satt vid skrivbordet. Kanske ska möblera om så att allt står huller om buller? Kallas det inte något vackert, att inte ha en mittpunkt i rummet? Eller också har jag missförstått. Jag älskar denna årstiden, älskar färgerna (när de finns, brinnande lövverk, gyllene skymingar..), älskar regnet, ibland bara ett fuktigt dis. Hösten är vacker. I morgon ska jag plugga. Verkligen plugga. Och kanske, kanske, kanske se en film om det finns tid. Men nu; värktablett & sömn.