Mina fingrar stammar över tangenterna, som om de glömt sitt mål.
 Du är borta. Du
är borta.

Drar för gardinerna, använder allt som skydd för omvärlden; allt är skuggor och allt är knivskarpt. Allt är dolkar ut i skymningen, ut i natten, ut i mörkret. Svindlande pianotoner, sonetter och ett helt liv på papper, svart på vitt har mer blivit svart på gult. Det fanns hopp och det fanns kärlek och det fanns förtroende. Det finns så mycket att fly från.

Morgonminnen; din doft bland mina lakan, dina smekningar bakom väggarna och dina ord i mina öron. Sex is a battle, love is a war. Gårdagens minnen som spillror sopade undan mattan, endast mitt tomma vinglas på bordet i vardagsrummet skvallrade om vår existens.

"The first cut is the deepest" sjöng Cat Stevens, men ibland skär nummer tre djupare. Du var den tredje personen som rörde mitt hjärta, du var den tredje som rörde mitt hjärta och sedan försvann till något lugnare, mindre kaos. En orkan lockar alltid i början, men det är tröttsamt att leva i ständig förödelse.

Ibland kan jag fortfaranda förnimma känslan av dina fingertoppar mot min ryggrad, din tunga mot mina käkben, dina andetag mot mitt hjärta. Ibland inbillar jag mig att det var lycka, ibland att det var meningen. Jag sov inte den natten, jag var lika kristallklart full och klar som dig och jag var fullt medveten om att du inte skulle vända när dörren gick igen som en viskning bakom dig. 

Jag vet att du gick direkt till någon annan