Då;

Och vi sa att vi för alltid skulle virvla, alltid brinna. Vi var hemlösa trolösa rotlösa menlösa hopplösa. Vi log mot människor som skrattade bakom våra ryggar; du var vacker som en sommarkatt och jag var mest något som kom i vägen. Sommar, på dagarna gassande solsken och avsaknad av asfaltsoaser som ett avbrott i det konstanta solandet. Kvällar som mörka hål, tequila, brasor, cigg eller vattenpipa och reggea. Ibland på filtar mot mjuk sandstrand; ibland balkongens hårdhet, stadens ljud och vi levde i en stad som aldrig sov; som aldrig glömde sina älskare. Vi mötte människor; allt ifrån saknade tamburineboys till föråldrade snobbar som flytt storstadslivet. Livet lekte som livet sig bör när det är sommar och man har tappat all kontroll all rutin all levnadsvana all ting allting.

Sommarkatter strök runt på gatorna; kunde inte för sina liv förstå hur det blivit såhär, likt gamla seglare,

Vi visste aldrig vad vi ville; visste aldrig vilka vi kunde bli, skulle bli. Unga och naiva i en sommarstad där alla är älskare; där alla slutar att älska med ett brustet hjärta. På högstadiet var vi som duvungar, vi visste att vi alltid skulle hitta hem och gav oss ut på äventyr efter äventyr utan att kunna flyga helt. Vi skrattade grät virvlade föll kraschade och dansade oss fram i vardagen.

Nu;

brustna rådjursögon
en flicka som sett mer än hon b o r d e och en kille som befinner sig på flykt, på springande fot
han packar aldrig upp, stannar aldrig kvar

Framtid;

kanske möts vi igen
i dröm eller tanke
eller så snurrar vi i varandras armar

någongång.