Diamanterna på marken kastar regnbågar i gatlyktornas sken. Dunkelt. Frostnatt. Månen som enda ljus, enda vägen. Stjärnorna strör ut stoft i luften; små vita flingor virvlar, dansar fram. Det måste finnas någonting jag missar. Det måste finnas en anledning till all barnslig lycka under julen. Vad missar jag som alla andra ser? Natten är nuförtiden tyst, intetsägande. Som om varenda ord är uttalat, utsagt. Som om allt ligger självklart framför nakna fötter. Det fanns en tid då mina fingrar bara dansade över pianots marmorstarka tangenter berusade; resultatet blev vibrerande strängar, opolerade toner. Alkoholen tog bort det värsta av den melankoliska smärtan; hålet i bröstet blev inte lika konkret med dämpade sinnesintryck. Jag har alltid älskat abstrakta saker, filosofier. En neonnatt mötte jag en kille, han var inte vilsen, han var ingen hittekatt. Han var filosof, "du är fri" var bland de första orden han sa till mig. "Vad menar du med fri?" frågade jag med ett antagligen fundersamt uttryck. "Inga ringar, inga gränser" var allt han sa innan vi föll som stjärnfall mot varandra, som inlandsisar ner i atlanten, ner i haven. Avgrunden. Antiteser. Allegorier. Allitterationer. Allusioner. Det finns alltid ett svar, du måste bara hitta den rätta frågan.

Sprakande vår. En hittekatt och en vit duva. Någon som alltid är vilse, hemlös och någon som alltid hittar hem. Konkreta saker är så obetydelsefulla; de finns där, vi kan ta på det, vi kan utforska. Abstrakta saker lockar mer; saker man aldrig kan plocka ner, saker som man aldrig kan vända och vrida på. Jag har alltid velat smaka på ordet kärlek, men det fastnar i halsen. Abstrakt. Illusioner. Drömmar. Jag har sett film efter film, lyssnat på låt efter låt, läst bok efter bok; men kärlek är avlägset och nästintill främmande för mig. Som om det ligger framför mig, men när jag sträcker mig för att röra vid det så är det på stjärnornas avstånd ifrån mig. Filosofens ögon var nyfikna, inte alls bottenlösa, ångestfyllda oljepölar jag stirrat mig bekant på innan. Detta var något nytt; skogsgröna ögon med ljus. Med hopp. Jag var aldrig fri, har nog sällan varit fri; alltid berört någons hjärta, även om mitt hjärta förblir orört år efter år.

Hey ho the road is long
we all have to carry on

Finns ingen tid att lägga sig ner och dö, finns ingen till att vänta på Godot, eller vänta på något. Eller finns det? Motsägelser. Lev livet medan du kan - men skaffa en ordentlig utbildning och karriär först. Jag är så rädd för att fastna, rädd för att inte kunna andas ordentligt. Rädd för att pianots opolerade toner ska dö bort med stjärnorna och natten. Rädd för att analysera orden, texterna, livet. Rädd för filosofers ord, rädd för psykologers uttalande. Jag är feg. Böcker efter böcker, ord efter ord. Begraver mig i döda poeters ord, döda litteraturvetares biografier och verk. Nutida författare som trollar med ord jag aldrig kommer att äga. Döda filosofer med idér jag aldrig kommer drömma om.

Jag är fortfarande bara något som katten släppat in.