Första blicken; jag hade snöflingor i mitt hår. Blonda lockar på grund av fukten. Varje människa kände mig som någon annan än den jag egentligen var. Kalla mig va fan ni vill; kärt barn har många namn, hatat barn har fler. Du lekte med orden som om de endast vore din egendom, alla vackra, för mig okända ord du lade framför mig att känna på, att ta på. För ord är aldrig abstrakta; de är knivar, slag, smekningar. Du kände mig då jag var fjorton och livet var kul, när mina fingrar fortfarande dansade fram toner ur pianots sköra strängar. Allt är upprepningar, alla ord, alla historier, toner, allt går på repris. Uppspelas om och om och om och om igen. Som om en del av mig inte dog första gången. Fjorton år. Allt lockade. Allt farligt var något spännande, något som måste provas på. Du var inte som killarna i min ålder, inte lika nervös och fladdrande, dina händer talade mer än dina läppar. Händerna som aldrig var stilla, alltid letade efter någon, något att beröra.

Du kallade mig för Ameenah, ett namn jag hade när jag spelade rollspel. Kanske var det vad vi gjorde, spelade roller och tog oss an personligheter och möjligheter som egentligen inte var möjliga för oss. Du älskade intensivt, varje blick var glödande kol. Allt som är rätt om nätterna är fel om morgonen. När himeln ljusnar ser vi alla misstag. Senare kallde du mig Lua, för att jag alltid drack samma drink varje fylla. Eller var det för Bright Eyes låten Lua? Kanske vet inte ens du det själv. Ett tag senare färgade jag håret rött, och såklart kom du på ett nytt smeknamn att ropa ut över dansgolvet, ut på innergården. Rödluvan. Jag bara ler och lever vidare. Det spelar ingen roll, ni får kalla mig vad ni behagar. Jag vet vem jag är.

När jag gick i 8an skrev vi namnlappar till bänkarna. Jag var rebellisk. (Ha, jag önskar) Jag skrev ingen på min namnlapp. Läraren kallade mig ingen. Det komiska var att ingen undrade. Kanske för att ingen fattade. Var fick jag det ifrån? Antiken såklart. Ni vet, Homeros skrev om en snubbe som åkte ut och slogs mot jättar och annat mög. "Jag är ingen" svarar mannen när Cyklopen frågar vem han är. Ingen fattade förutom jag, ingen undrade. De flesta ifrågasatte nog bara om jag var galen eller inte. Lärarna suckade bara och kallade mig Lisa. Kul nog. Ingen förväntar sig att en som går i 8an ens ska veta vem Homeros är.

Jag önskar att folk kunde förstå. Jag önskar att jag kunde få fram samma toner. Odöpta kompositioner som aldrig skrevs ner. Det fanns en tid då allt satt i fingrarna, inget i huvudet, allt dansade fram ur fingrarna. Fick väggarna att backa igen. Jag saknar det. Att spela bort tid. Ångest. Livet. Allt var så lekande lätt med ett piano framför sig. Jag är skadat gods. Jag har varit hos människor, olika människor med olika perspektiv på livet, med olika erfarenheter och kärlekar. Jag har levt, jag har lärt. Kanske har jag även älskat. Kanske kommer jag en dag att älska likt du gjorde; intensivt med brinnande blick.