Han tar mig till Paris. Bokar biljetter, ler ett snett leende och ger mig löften om stjärnfall och en mening. Kanske är det vad allt handlar om, en mening, någonting att leva vidare för, något att kunna hoppas på. Det sägs att hoppet är det sista som överger en; varför är vi då så förhastade med att ge upp hoppet? Det utfärdas alltid stormvarningar i närheten av honom, hans intensitet är svår att stå ut med; varje steg är ett steg närmare avgrunden. Eller är det kanske något nytt? Något man inte kan sätta fingret på vad det är men som man trots allt har smakat på innan? Allt nytt är farligt, vi måste tänka konservativt, behålla det så som det alltid har varit. Förändring är negativt. Fel. Jag var i Paris med honom för två år sedan, då sommar, nu vinter. Frågan är den samme, vad vill han? Egentligen är jag för tidlös och oreflekterad för hans smak. Han borde hitta någon annan, någon som besvarar hans känslor, någon som kan röra hans hjärta. Han ger löften om att jag är hans, om att jag är vackrast, som intensivast när min hud brinner under hans beröring. Fingertoppskänslor. 

Jag önskar att jag kunde besvara, att jag kunde få honom att förstå att detta inte är meningen, detta ska egentligen inte hända. Men ändå händer det. Natt efter natt. Fylla efter fylla. Han pupiller är bottenlösa av sorg och regnbågshinnorna är skogsbruna. Pupiller som brinner av lycka och drömmar, som krymper och växer om vartannat, som om han inte borde ha lärt sig av sina misstag nu... Jag önskar att han kunde inse, att han kunde backa när jag berättar om allt jag vill säga. Det finns saker som inte ens orden räcker till, saker som sömnlösa nätter drar upp gång på gång, saker som inte får vara i skuggan ens för en dag. Han undrar varför jag backar när han älskar, varför varje mening uttalas med samma intensitet, samma lidelse som om det vore de sista orden. Jag önskar det fanns en chans att han skulle kunna förstå. När jag pratar med andra om mitt liv backar dem; jag är för ung för att veta allt som jag vet, för ung för att ha sett alla mänskliga förödelser och förfall som jag sett. Vissa bara ryser och skakar på huvudet. Jag var förlorad redan från barndomen. Inte ens då var jag oskuldsfull. Jag var bara något katten hade släpat in. Jag är fortfarande något som släpas hem; natt efter natt, efter att ha dansat till tröjan klibbar mot skulderblad brukar man hitta en hand som leder en till ett hem under nattens stilla slöja. Alltid. Oftast. Killar som är fascinerade av utsidan och utmaningen, att känna att de fått omkull ännu en tjej. Jag är bara tjejen som hamnade lite fel någonstans på vägen, som Leo alltid brukade säga. Tjejen som inte lät en enda kille röra vid hennes hjärta; det är orört än idag. 

Paris. Igen. Släpad över halva Europa, vad är anledningen? Få omkull mig kan han lyckas med på hemmaplan, det behövs inga avenyer, dyra hotellrum och främmande ord för att distrahera mig. Jag förstår inte. Ord efter ord, det fanns en tid då jag fattade allt, då jag kunde dansa natt efter natt med fladdrande skulderblad, brinnande revben och en längtan starkare än orkaner. Jag brinner som starkast närmast avgrunden. Det vet han, det är då hans hand finns där, som ett streck hopp i det becksvarta mörkret. Han känner mig inte, hans händer har inte vandrat över alla ärr, över alla minnesmärken på min kropp. Fingertoppssmekningar, då brinner han som starkast. Hud mot hud, hudnära. Hans pupiller och doft av honung, socker och något oidentifierbart, hans doft lockar som blod för rovdjur. Jag har aldrig älskat, hans hjärta är rört för många gånger, sviket och ristat, slarvigt tillbakalämnat. Hans tjejer har aldrig varit långvariga. Han har aldrig varit långvarig. Inte för att jag fäster någon bemärkelse vid det. Vi bara virvlar. Brinner som starkast hudnära. Hans läppar trevar över mina, sökandes efter ord jag aldrig uttalar, aldrig vill minnas. Utplåna. 

Neonljus och spotlights och ljusloppar, innerstaden med virvlande snöflingor i luften, hand i hand över kullerstensgator och månen ler och stjärnorna viskar om bitterljuva stjärnfall. Jag vet att han älskar hänsynslöst, gränslöst, att när du sträcker ut handen för att röra vid min kind önskar du att det vore mitt hjärta som han rört vid. Men det slår som det ska i närheten av honom. Ibland försöker han få mig att berätta mer än vad jag vill att han ska veta, snett leende, ögon som svarta eldar, huvudet lite på sned; jag genomskådar allt. Han har aldrig varit en utmaning för mig, aldrig blivit ett spel, en lek. Mitt favoritcitat förut var "sex is a battle, love is a war". Kärlek är så svårt att uttala sig om med ett orört hjärta, ett stadigt hjärta som aldrig skenar iväg när killar kommer hudnära och lovar stjärnfall. 

Jag är ett evigt augustibarn; född ur sommarens värme, in i höstens dunkla närvaro. Ibland undrar jag om det ligger i min natur att älska, om jag skulle kunna älska om jag ville. Rädslan styr mitt liv, mina känslor. Jag vet inte om jag kan bli sviken igen, om jag kan svikas; kan en själ utan tro, utan tillit svikas? Leos övertalningsförsök kunde lika gärna vara kärleksförklaringar, smeker mitt förstånd med honungslena ord, men samvetet och medvetandet är större och vinner lätt kampen. Han är en lätt match. Han är lättdistraherad. Kanske är han rätt för mig, kanske kommer jag en dag att ångra att jag släppte honom, att jag faktiskt lät honom gå utan en tanke på det största av allt; kärleken. Ett sånt abstrakt ord, kärlek. Hur många vet egentligen var det innebär? Hur många vet exakt vad känslan är? Irrationellt. Mitt hjärta förblir orört. Augustiminnen i mitt huvud, kärleksförklaringar i natten.

Jag är bara något katten släpat in.