Och när du fimpade ciggen,
sa "come on baby"
och trängde in i mig

blev jag bara ytterligare
ett av alla stjärnfall
som du orsakat.

Vi står på scenen,
du och jag
vi dansar våra fötter blodiga
på livets rosentaggar

våra toner, vår musik
förblir trasigt tonsplitter,
applåderna har tystnar för längesedan,
vi behöver dem inte längre,

vi är andetag nu för tiden.

scenen är vår,
vi lämnar blodiga fotspår efter oss,
spelar våra roller, säger våra repliker
likt ett bortglömt Romeo och Julia manuskript,
men sista raden är ännu inte skriven,

får vi varandra?

du kan falla för mig men inte för världen,
inför Gud är vi alla lika,
är det inte så?

vi lever för att dö men om vi
dör för att leva?

Min Romeo föll för längesedan,
han föll för drogerna, för kärleken och för hatet
som driver alla för långt,

vi har aldrig vetat vad vi letat efter,
det skulle inte vara värt det.
vi irrar runt i egengjorda labyrinter,
går vilse i ögonen på människor som sett för mycket,
snubblar på våra egna fötter som burit oss hit,
gråter till minnena om de vi var,
de som världen glömde bort,

våra gamla liv är bortglömda,
hemlösa och utan själ,
men huvudsaken är att vi andas,
för det gör vi ibland.

hatet formar det kärleken förstört,
vi är skuggor nu.

Kärleken lurade Romeo och Julia
så den kan lura oss också,
så gå inte ner på knä
be mig inte om ord som jag inte kan uttala,

jag kan slicka bort blodet från dina spruckna läppar,
jag kan kyssa bort dina tårar du fäller ibland,
jag kan röra din kind och se dig i ögonen,
säga ord av kärlek, tröst och närhet.

För du och jag är lika naiva som Romeo och Julia,
vi kastar sten i glashus och låter spillrorna
smeka våra skuldror,

men vi är något som berör nu för tiden,
folk gillar att iaktta kaos och förödelse
så länge det inte kommer för nära dem själva.

för vi är spindlar utan ben,
romantiker utan hjärtan,
fåglar utan vingar
men vi berör,
och det är det som spelar någon roll,
inget annat.

Scenen är vår,
vi kan dansa våra fötter blodiga
för det är bara vi som kan höra
musiken som driver oss,

som tar över våra hjärtslag,
blir våra andetag, vår kärlek.

Men vad händer när ridån går ner?

Älskling,
vi är alla andras andetag,
men vi är inte våra egna.

Det har gått en månad
sedan du rörde mig;
(trettioen dagar, sjuhundrafyrtiofyra timmar,
fyrtiofyratusensexhundrafyrtio minuter har gått)

sedan du kysste mig,
sedan din tunga snuddade vid min.
(två miljoner
sexhundra
sjuttioåtatusen
fyrahundra sekunder)

sedan din värme försvann ut i kylan,
sedan din hand rörde min en sista gång;

och när du frågade om liv
skakade jag bara på huvudet.

En stilla, sovande sömn,
en saknad älskad,
& förhoppningsvis;
ett möte med farfar bland stjärnorna.

©Lisa 2010

Du är saknad ♥

Intro
”att vara eller att icke vara
har alltid varit frågan” predikade du
och jag såg vartenda stjärnfall i dina ögon.
Och vi rörde oss ofelbart
till månens klagosång.

I
Jag viskar ditt namn ut i mörkret
och dina fingrar målar ett hjärta
kring min navel som svar.

”Att älska eller att inte älska
har alltid varit frågan”
whiskeyhes röst, sönderviskade stämband
och ett sönderkysst leende.

Solo
I nattens svärta finns inga skuggor.

II
Du kastar sten i glashus
och låter spillrorna smeka dina skuldror.
”Samvetet försvinner om du
inte stannar i natt”

Månen ser ner på oss och
fyller oss med stjärnfall.
Inga ord, bara ögon som fastnar i varandra
himmelsblått mot stålgrått.

Allt är betong, asfalt
men ändå skört likt glas.

Outro
Du målar mina läppar med samma precision
som om det vore Mona-Lisas leende
du försökte få fram,
sönderkyssta av längtans saliv
och blodigt röda av åtrå.

Det har aldrig varit enklare.

Jag har också varit tretton år,
Therese,
jag har också lekt
med rakblad och vassa saker.

Men jag kom över det, Therese,
just som det var som mörkast,
kom jag över det.

Jag råkade se en liten,
liten låga i någons öga,
och den fick mig att
börja leva igen.

Även om det känns mörkt,
för det gör det Therese,
det vet jag,
så måste du försöka leva.

Om det gick,
skulle du få låna mina ögon,
så skulle du få se att världen
inte bara är svart och vit;


för alla har ett liv, Therese,
vissa bara glömmer bort
hur man lever.

En av de första dikterna jag skrev, måste varit kring ~2004. Publicerad på sockerdricka i maj 2005. Undrar var jag kommit efter det här, vem jag är nu gentemot vem jag var innan. Men en sak är i alla fall den samma; jag har fortfarande fler frågor än svar.