The Fray - Heaven Forbid
Låt som fastnar lite extra just nu...

Läser Den oändliga historien som jag enligt många borde tycka om, men jag tycker mest den är seg och inte alls sådär bra som de sagt; kanske för att man aldrig ska ha så höga förhoppningar på böcker man läser?

Baby bay take me out
tonight tonight the stars are bright
the world is made of glass and ice and maybe soon it'll all be shattered
make me feel like I belong like I matter to someone
and feel a little less alone come on let's be alone together

Och du undrar vem som kysser henne nu
Du undrar vem
Vem om inte du
Och läpparna, du kallade dina
Det gör ont att veta
Men lika ont att undra

Du säger 'har du tändstickor?'
- Ja tillräckligt om du vill bränna ner stockholm

And if I'd fall, would you pick me up?
If I'd fall, would you pick me up?

Tilly and the Wall - Lost Girls

Does he kiss your eyelids in the morning when you start to raise your head?
And does he sing to you incessantly from the space between your bed and wall?
Does he walk around all day at school with his feet inside your shoes,
Looking down every few steps to pretend he walks with you?
Oh, does he know that place below your neck that is your favorite to be touched,
and does he cry through broken sentences that I love you far too much?

It ain't fair, but I guess you've gotta roll with the punches

I just happen to feel so alone
For today for all days to come
I just wanna be wanna be gone
I just wanna be wanna be gone

Bara. Total. Jävla. Kärlek.

Tjugohundrafyra eller fem & jag ligger i sängen & försöker plugga med denna låten i öronen; önskar att någon ska komma & ta mig härifrån. Sen någonstans inser jag att den enda som egentligen kan se till att jag verkligen verkligen kommer härifrån är jag själv. Det är en ganska hemsk insikt. Än idag kan jag komma på att lyssna på den när jag inte känner mig motiverad eller vill ge upp. Det är det jag gillar med GC, att även i deras mörkaste låtar finns en liten gnutta hopp & ljus.

Det är efterfest. Någonstans i närheten av centrum, klockan är närmre fyra på morgonen och jag & Berlin vrålar den här i ett badrum ackompanjerad av en kass mobil med sprängda högtalare för att senare konstatera att ”det lät jävligt bra med ljudet som studsade mellan kaklet”. Det måste ha varit en hysteriskt rolig syn; Berlin som sitter & kissar med leggins & trosor nere vid fötterna & jag som sitter på badkarskanten & spelar luftgitarr & slänger med håret. Hur många som frågade efteråt vad fan vi gjorde egentligen? Ungefär alla.

Egentligen gillade aldrig mitt 14åriga jag Broder Daniel, även om jag försökte (var nästintill brottsligt att inte gilla BD om man hade liknande stil som mig). För brötigt. För mycket synt. Så när Anna Ternheim gjorde en cover på den låten Shoreline med den finfina texten så var jag ganska såld. Lyssnade på denna under många promenader. Tyckte ganska många dagar att meningen oh this town, kills you when you are young stämde ganska bra in på just Halmstad.

Ever since I was eight or nine
I've been standing on the shoreline
Always waiting
For something lasting
Loose your hunger, you loose your way
Get confused and you fade away

Oh this town
Kills you when you are young

 

En tidig natt: jag & C ligger i min säng; jag relativt nydumpad – hon olyckligt kär & någonstans i den här låten håller vi hand & lovar att aldrig tappa bort varandra. Man kan kort säga att Valley of Death står för det mesta för hur jag upplevde det att vara 13-14:

"We have no future,
heaven wasn't made for me".

“Sometimes I feel so worthless
Sometimes I feel discarded
I wish that I was good enough
Then I'd know that I am not alone”

På en ö utanför Norrtälje tjugohundrasex. I gympasalen (som alltid var full av lek & bus – jonglörer, gycklare, akrobater, eldartister & annat löst folk) spelades huvudsakligen Svenska Akademin och Nationalteatern.  Under den här låten försökte Robin ”Rocko” tappert (men tämligen hopplöst) att lära mig jonglera med käglor. Jag suckade med ”amen det gååår ju inte” & han sparkade på mina converseklädda fötter för han tyckte att jag stod fel (tydligen viktigt att stå rätt när man jonglerar.. Även om man inte ens kan hålla två käglor i luften i lika många sekunder). Eftersom Rocko är av envis karaktär så var det enda som avbröt honom att Salza & Staffan(?) kom infarandes fäktandes med värjor. Tack Salza, det var den snyggaste räddningen någon gett mig på länge.

Jag har nästan haft samma vänskap, har nästan önskat att jag kunde vara ihop med min bästa vän för att vi matchade så bra.. Avslutade varandras meningar, kunde nästan (i de flesta fall) bara kolla på den henne för att veta vad hon tänkte, alla galna idéer, nattgolvsfasoner, fina minnen.. Det var fint. Jävligt fint.

Konsert, på brottet, jag står väldigt långt fram; ni vet sådär nära att man får vatten på sig när vakterna tycker det är kul att kasta sånt. Studsar upp & ner – killen försöker hålla händerna på mina höfter men det är sensommar, det är konsert & man kan inte stå still. Av ingens frö spelas & jag faller direkt. Den låten hade inte direkt berört mig innan, men live med Lasses fina röst & hela stämningen så kunde man inte annat än att bara älska den.

I'm tired of saying
That I won't get lost ever again
Who knows, maybe I will
And everywhere I go
There I'll be
With a rust old rake in a pile of leaves
Oh my, truly daunting

Lissie - Record Collector

Ikväll är saknaden konkret & verklig bakom revbenen.
I miss you more then words can say ♥