SOS från mänskligheten


Egentligen skulle jag låna dikter av Walt Whitman. Men så stod den där på en hylla, SOS från verkligheten, av Johanna Nilsson, en av mina favoritförfattare. Jag lånade den vid tvåtiden, läste ut den vid nio. Ca trehundra sidor. Och jag måste bara säga att det är en av de bästa böckerna som tar upp dagens problematik i samhället.

Boken handlar om lyxeskorten Benjamin, vars överkropp är full av tatuerade blommor. En blomma för varje människa han har älskat. Den svarta rosen nära hjärtat svider mest. Mikael, som kommer till Benjamin för att sova, som har legat sömnlös sedan Josefin försvann ur hans liv. Ensam kan han inte sova, han behöver någon vid sin sida som vakar över honom. Om Cornelia som har tryckt på pause-knappen i sitt liv och som inte vet om hon vågar trycka på play igen. Som vill bort bort bort och kanske aldrig åter. Som vissa nätter hetsäter för att spy upp allt sen igen. Hon förälskar sig i Benjamin; vill bli en blomma på hans hud. Erika, en jurist som jobbar för mycket och glömmer sig själv. Hon älskar Pontus men klarar inte av hans barn. Och Katja, en rullstolsburen tatuerare som älskar Benjamins hud och som drömmer om att känna luft under sina vingar på skulderbladen.


Personbeskrivningarna, herregud vilka personbeskrivningar.. Och vilka liknelser och syftningen på Aslan i Narnia är bara mys. Att man aldrig får glömma bort barndomens hjältar och myter. Att man aldrig glömmer bort barndomen, som ligger som en dov slöja över ens liv.


"Hon var en vacker skräckinjagande berg- och dalbana, han var ett långsamt parisehjul, som gjord för att slappna av i."

"Men svenskar brukar inte uppskatta sådant. Svenskar tiger, förnekar och trycker undan, förvandlas till landminor på två ben som aldrig exploderar eftersom de lärt sig att man inte får exploder."


"Passerar stenlejonen som ligger där och vaktar, tysta och stilla, men han får alltid en känsla av att de andas. Eller snarare var det Sasha som sa det först. Att de andades. Att de var som Aslan i Narniaböckerna."

Jag satt fast. Ville knappt ner och koka té. Vacker men samtidigt fruktansvärd samhällsskildring. De flesta personerna i boken är otydliga, Benjamin är den som är tydligast och den jag sympatiserar mest med. Benjamin vars liv blir hans sönderfall. Boken tar upp baksidor av samhället så som prostitution, trafficking, pedofili, missbruk, stess, psykisk sjukdom och personliga sönderfall. Men även ljus, som kärlek, vänskap, räddningar, frihet och rätten till att leva ett eget liv som man själv bestämmer över. Att våga släppa allt för att ge sig av till det okända. Jag lägger ifrån mig boken med rysningar och tårar i ögonen och svär lite över hur illa det verkligen kan vara. Jag tänker inte gå in och faktagranska, jag tänker inte påpeka om språket är si eller så. Jag tänker sitta här och svära lite och förundras över hur många människospillror som överlever sina förfall. Jag tänker bara tänka på känslan som boken gav mig, en personlig berg- och dalbana ialla fall för mig.

Vi hade kunnat ha det så mycket sämre än vad många av oss har. Vi borde vara glada för det vi har och inte det vi skulle kunna ha. Rekommenderar boken jättemycket - kanske inte om man vill ha en bok med ett utmärkande språk eller fantastiska faktagranskningar. Men för personer som bara vill läsa och känna. Jag tycker många av dagens ungdomar läser för lite böcker. Jag tycker det är synd, det finns så mycket att hämta, att känna, att lära. Läs en bok. Det är bra för dig.

Mer om Johanna:
http://www.norstedtsforlagsgrupp.se/templates/common/Author.aspx?id=15841&q_context=Raben
Mer om boken: http://www.svd.se/kulturnoje/litteratur/artikel_1021069.svd