051;
Tänker på västkusten,
saltvattensdrömmar;
alla gånger jag gått hem genom staden
med lätta steg
efter spelningar, efter kvällar på dansgolv, efter för många drinkar
tänker att jag sällan var rädd
rädslan kom efteråt, på tiotalet.
Tänker på första gången jag vaknade
med dig bredvid mig i min 90-säng.
Tänker på alla gånger jag smög ut ur huset,
alla nätter jag mötte dig;
alla nätter jag lämnade dig där.
Tänker på att vår historia hade kunnat sluta annorlunda.
Tänker på alla sjömän vi dödade nere på B&B,
innan rökförbudet,
hur det alltid fanns någonstans att passa in.
Tänker på hur du alltid var där,
hur du alltid såg igenom mig,
hur du alltid visste vad jag behövde.
Det har funnits så många "du",
men i slutändan är det alltid jag;
ensam kvar.
050;
"Any place you don't leave is a prison."
I'm not sure I recognise myself;
I know I know, stare into a mirror long enough and all the features starts to blur -
but wasn't there more of me before?
I think I used to be more;
so much wasted potential here -
I feel so stuck, I guess I built my own prison.
Soon, soon, I'll be out of here,
soon, soon, I'll be somewhere else;
but it never happens. I'm still here:
somewhere I said I'd leave three years ago.
I smile and laugh cause I don't know what else to do,
improvising life as I go along
and heck, I'm not even a good improvisor.
But if you smile and laugh enough - no one asks you if you're fine
- no one asks about happiness.
So many dreams,
so many plans;
I'm not sure there's enough of me left to fulfill them.