047;
efter att du
försvann
skrev jag listor i ett år
jag var livrädd för att glömma dig
så jag skrev ner
grej
efter
grej
efter
grej
om dig
att du brukade smsa små figurer, innan emojis fanns
att du alltid tappade bort dina skor
att du alltid åt tacos med bearnaisesås
att du älskade humlor
att du accepterade pussbiljetter som valuta
att du trodde stenhårt på drömmar
att du var så jävla vacker
jag hittar fortfarande listor:
på USB-minnen
i utkast på mail
en hårt ihopvikt lapp bland mina målarsaker
men jag har insett
att det är en del av livet att glömma
att jag kan inte minnas allt;
jag vill inte vara ett vandrande uppslagsverk med dig som tema
jag kommer alltid att minnas det viktigaste
& jag kommer alltid att älska dig så jävla villkorslöst
046;
så trött
livet
det är liksom som det är
känns konstant som att jag är med i en pjäs
där alla har fått instruktioner
ett manus
en karaktärsbeskrivning
och sen är det jag
som aldrig har en aning om vad som händer
vilken pjäs det är
vem jag ska vara
hur jag ska vara
jag passar aldrig in
och det är så jävla tröttsamt