; över atlanten utan mottagare
Tänker på dig & mig. Alla planer vi gjorde, det var alltid storm kring oss. Som två virvelvindar virvlade vi runt hand i hand på jakt efter äventyr, lätta pengar & lycka. Jag nöjde mig alltid med småsaker, behövde inga mirakel för att få tillräckligt mycket syre i mina lugnor, tillräckligt många molekyler under vingarna. Jag tittade aldrig på fåglarna & avundades deras svindlande höjder.
Tänker ofta tillbaka på citatet ur Rachel Cohns bok "Du vet var jag finns";
Hon såg vad världen hade att erbjuda och hon sa: Nej, tack.
Det hade kunnat handla om dig.
Vi som alltid skulle vara tillsammans, hand i hand. Vi skulle matcha våra drömmar så vi aldrig behövde vara mer än ett hjärtslag bort. Världen kändes som ett tryggare ställe med dig vid min sida. Det kändes som jag kunde göra vad som helst, att vi kunde göra vad som helst. Jag har också velat säga nej tack till livet, har också velat flyga högre än fåglarna. Jag vet inte vad som tog mig hit. Vet inte ens hur jag kom hit. Som en transportskadad vara skickad över halva atlanten utan mottagare.
(Det finns inte lycka eller olycka,
det finns bara liv & död.)
; nothingness
Alla mina saker står nu i lådor på en vind någonstans. Det känns konstigt. Sitter även på en helt ny dator då jag råkade döda min gamla igår (kan väl säga att laptop + asfalt är en mindre bra kombination). Mitt liv är så upp&ner att jag inte ens orkade bli upprörd när jag konstaterade att jaha, den startar men skärmen är totalsvart. Försäkringsbolaget kanske betalar ut en liten peng som ersättning. Men jag nu? Mest halvt apatisk. Bor hos mamma & pappa, känns så bakvänt att det är sjukt. Orkar inte reflektera. Analysera.
Kanske kommer det något bra ut ur detta också. Kanske kommer det en vändning.
; busy weekend
Har iofs sagt det innan men säger det igen; hoppas att jag får mer inspiration för att blogga mer snart.. Har varit väldigt dött här - å andra sidan har jag alltid bloggat mer för mig själv än er (tyvärr). Är för ca fyra timmar sedan hemkommen från Riga där jag spenderat helgen tillsammans med Emma, Min vardag är för tillfället ganska kaosartad, mamma har packat ihop 90% av mina ägodelar i kartonger under tiden jag har varit borta & om fyra dagar blir jag hemlös.. & ja, det känns ganska uppgivet & hopplöst & jag skulle vilja kolla enkelbiljetter till någon annanstans.
Riga var kul, vädret var inte på sitt bästa humör & vi avslutade vår resa med en springtur i ösregn. Annars var det skönt att komma iväg, skönt att se andra gator, hus. Berättar mer lite senare, just nu är det mest sömn som gäller.
; in sleep
Drömde om dig
om oss
(vaknade med ett leende på mina läppar)
; ugh
hade velat ha ett lyckligt slut med dig
; fights and argues
"We often had fights about you, me and my old man. Or not exactly fights, more like, arguments.
He really liked you, said it felt off not to have you here
silence at the dinnertable
I dont know how you did, but you always made him talk and argue about things
with me it was just silence.
He wanted you to become a politican, said the world needed people like you.
You two used to be what I based my life on
then one day I woke up & realised you were both gone.
I dont know what happened to that girl I used to know, theres not much left of her."
& I dont have any energy to fight, to argue. I just sink lower into the chair, holding my phone close to my heart
& whispers out to noone at all: theres not much left of anything.
; bowl of oranges
Publicerat 2012-08-02 23:53:33 i
musik
So that is how I learned the lesson that everyone is alone.
And your eyes must do some raining if you are ever going to grow.
But when crying don't help and you can't compose yourself.
It is best to compose a poem, an honest verse of longing or simple song of hope.
That is why I'm singing... Baby don't worry cause now I got your back.
And every time you feel like crying, I'm gonna try and make you laugh.
And if I can't, if it just hurts too bad,
then we will wait for it to pass and I will keep you
company through those days so long and black.
And we'll keep working on the problem we know we'll never solve
Of Love's uneven remainders, our lives are fractions of a whole.
But if the world could remain within a frame like a painting on a wall.
Then I think we would see the beauty.
Then we would stand staring in awe at our still lives posed like a bowl of oranges,
like a story told by the fault lines and the soil.
