For sale: baby shoes, never worn.

Så lyder kanske den kortaste & mest sorgliga historien av Hemingway. Vissa säger att han skrev den som ett vad, men behöver man säga mer? Sex små ord & ändå så stora i känslorna & sin mening. Mannen som kallades Papa, med sitt stora skägg & sin charm, som alltid tog emot & lyssnade. Mannen, som jag tror, straffade sig själv större delen av sitt liv för att han inte kunde sänka sin stolthet & säga ja till Agnes. En man med ett språk som skär sig lite gentemot personligheten man läser om i biografier, som man tolkar i böckerna. Mannen som skrev Il faut d’abord durer i dedikationer (det viktiga är att hålla ut) & kunde aldrig förlåta sin far för att han sköt sig, mannen som lite mer än trettiotvå år senare skulle göra precis samma sak.

& som cirka fyrtio år efter sin död skulle få mig att vilja bli journalist.

God jul, I guess



(bild från förra året men såg ungefär likadant ut i år..)

(hur man släcker glimtar i ögon snabbare än stearinljus)

Han väcker mig med kaffe & frallor & wienerbröd på sängen fast han vet att jag är för bakfull för att få i mig annat än kaffet & fast han är jättesöt där han sitter med sitt mörkbruna rufsiga hår så tänker jag ändå tanken att "det här går nog inte längre". Han ser på mig & ler, räcker mig min blommiga take-away mugg & jag vet att han har blandat kaffet som jag vill ha det. Jag sträcker mig efter t-shirten på golvet & drar på mig den, han iakttar mig & jag vet hur han känner, vad han tänker. Vi sa inget komplicerat & frukost på sängen är komplicerat & han bryter mot reglerna & är medveten om det. Jag försöker ta in situationen, anpassa mig men jag gillar inte den mjuka nyansen i hans ögon, gillar inte glimten i hans blick. När jag sätter mig upp drar han mig intill sig, stryker undan det trassliga håret & nafsar mig lekfullt vid nacken. Jag blundar & ryser, inte tillräckligt vaken eller nykter för hans lekar.

& fast jag är alldeles för bakis & trött så knuffar jag tillbaka honom till hans sida av sängen & hör jag mig själv säga hest;

duu, vi måste prata 

Född: juni 2010
Ras: Bondkatt
Färg: Gråguldig (tigrerad)


    

Gillar att: bita på saker, sova på rygg, sno mattes täcke,
pipa åt fåglar, äta, bli kelad, bli borstad, riskakor, chips, popcorn.
Gillar inte: dammsugare, män, kolsyra, för mycket ljud, tejp.

Here is the deepest secret nobody knows.
Here is the root of the root and the bud of the bud
And the sky of the sky of a tree called life;
Which grows higher than soul can hope or mind can hide.
And this is the wonder that's keeping the stars apart.
I carry your heart.
I carry it in my heart.

- E.E Cummings

& det var sommaren då ljuset verkade ljusare
dagarna korta & intensiva, nätterna evighetslånga men ändå aldrig långa nog
& jag vet inte hur vi levde
vad vi levde av
bara att hjärtat slog lite starkare
lite mindre eftertänksamt

... hade lite kul på HFKs julshow.

     

     Foto: Emma & Magda.
Svårt att fota eld i dunkla ridhus ;)

Skriver listor. Papper & penna. Saknar gamla mobilen, saknat att ha allt på en teknisk enhet. Listor: att göra, att handla, var jag har varit, vart jag ska, snedsteg på vägen. Mitt minne vill inte riktigt fungera, för mycket saker på samma gång, för mycket tankar. För mycket om, kanske, måsten. Är mest trött. Imorgon: action.

Baby bay take me out
tonight tonight the stars are bright
the world is made of glass and ice and maybe soon it'll all be shattered
make me feel like I belong like I matter to someone
and feel a little less alone come on let's be alone together

Sitter i köket hos mamma & pappa. På en barstol vid "ön" med en kopp kaffe, som jag gjort så många gånger innan, oftast skrivandes på uppsatser, noveller; oftast med en bok eller två vid sidan om. Ikväll är det mest jag & vinden som tjuter kring knutarna, sliter i träden. Brukar inte vara såhär trött; brukar alltid tycka om, gilla mörkret & kylan & hela konceptet med vinter. Men i år är det annourlunda. I år börjar jag bli trött redan vid sju, halv åtta (sen att jag inte kan somna förrän massa senare är en annan poäng) & får släpa mig upp till kaffebryggaren vid åtta på morgonarna. Halsbandet med en ankare kring halsen för att ha något som påminner mig om att stanna kvar, hålla mig fast. Vill flyta iväg, flyga bort. Men det finns fortfarande saker som håller mig kvar här. Håller mig fast.

även om jag fortfarande måste lära mig att tänkatänka efter innan jag pratar.