Fotoalbum.
Familjen.
Norge sommaren 1998.
"Det måste du väl minnas?"
Nej.
"Du minns när detta togs väl?"
"När jag slutade 5:an, det står ju bredvid."
"Ja men visst minns du?"
Nej.
Alltid samma fråga.
Alltid samma svar.
Nej.

Det är så mycket fel med mig.

Hur förklarar man att jag inte ens vet hur man får hjärnan att minnas saker?
Det finns ingen play-knapp. Ingenting att spela upp.
En blank sida.

I bilen hem, jag lutar huvudet mot rutan och blundar:
försöker försöker försöker;
lyckas framkalla några trasiga fragment, genuina minnen.
Jag litar inte på minnen som finns fotograferade,
det känns som att min hjärna hittar på saker att fylla ut tomrummen med. 

"Nothing else matters" i en bil på väg hem från Kungsbacka, med hjärtat fullt av ångest.

Hur jag drar ner kepsen över ögonen där jag sitter i en trappa på något behandlingshem, besökstiden är egentligen över men jag får stanna lite till. J är i köket med de andra och äter tacos och jag lyssnar på deras skratt.

Jag står iklädd ett förkläde av bly i ett röntgenrum, Pices står med hängande huvud i min famn och snarkar till då och då med sin mule mot min hand. Hans mjuka öra mot min kind och jag viskar "Du måste bli bra, du måste bli bra, du måste bli bra" med tårar i ögonen.

Idrottsdag på skolan, jag får knappt ner luft i lungorna och håller min slitna gamla Nokia i ett krampaktigt grepp, väntar på att bror ska komma och rädda mig i sin lilla vita skrothög till bil.

Jag och Loke i skogen, barbacka: mina lår mot hans mjuka päls. Han har sommarmage efter betet och får skritta på långa tyglar längs med stigen, öronen spetsade nyfiket framåt och allt omkring oss är grönt och tyst, stilla.

Mitt hår är smålockigt utav regnet och jag möter min spegelbild i hallen när jag tyst tyst tyst försöker smyga av mig skor och jacka, försöker låsa dörren så ljudlöst som möjligt. Jag ler och stryker med fingret över mina nykyssta läppar.