Jag vet vad jag vill men inte riktigt hur jag tar mig dit.

Mitt liv har varit fullt av planer. Drömmar om stökiga tidningsredaktioner, en liten författarstuga i en skog, drömmar om dagar fyllda med hästar, djur öht. Drömmar om andra städer, andra liv, andra kullerstensgator; men med verkligheten som ett asfaltshårt slag i ansiktet. Jag har visioner men inga planer, ingen idé om hur abstakt blir konkret, hur tiden passerar.

Drömmar om något permanent, någon som stannar.

Ibland när det blir för mycket smyger jag ner i det öppna magasinet i källaren på biblioteket, där bland bortglömda tidningsartiklar & biografier är tystnaden nästan för mycket; inte van vid att kunna höra vad jag tänker. Jag gillar tystnaden, den är så bortglömd nu för tiden, så underskattad. Brukar känna på bokryggarna, läsa titlarna, dra ut volymer av bortglömda liv. Liv som än idag borde vara aktuella, betydelsefulla. Ibland måste man kunna gå tillbaka för att kunna gå framåt.