I "Öken" får vi möta den unga nomadpojken Nour, som är på vandring med en massa andra nomader till lovade marker där det finns mark, mat och vatten till alla. Genom ökens alla dagar vandrar de och möter städer såväl som krigare, människor dör och begravs i sanden, fötter och ben är trötta och fulla av levrat blod.

I samma väv möter vi också Lalla, en ung flicka som bor i Staden av tjärpapp och plåt. Hon kom till staden när hennes mamma dog och lever nu där med sin moster. Lalla älskar havet, öknen och tystnaden. Hon kan lyssna till naturen som en ung herde har lärt henne. När en man börjar komma till huset blir Lalla osäker, när hon sedan får veta att hennes moster tänker gifta bort henne flyr hon. Bort från Staden, ut i öknen med den unga herdern vid sin sida. Hennes flykt driver henne till Merseille, men längtan efter öknen och tystnaden tar över steg för steg.

Öken är en långsam, väldigt poetisk och mycket beskrivande skildring av två unga karaktärers vandring i livet. Nours berättelse utspelar sig ett bra tag innan Lallas, och dess enda likhet är i stort sett öknen. Det är mycket miljö, mycket beskrivningar och handlingen är långsam.

"Hit kommer inte vinden. Den viner rakt över dalen på sin väg inåt landet, mot de blå bergen där dimman dröjer sig kvar. Vinden väntar inte. Den gör vad den vill och Lalla är lycklig när den är där, även om den bränner hennes ögon och öron, även om den kastar nävar med sand i ansiktet på henne."

"När hon ser in i hand ögon är det som om hon såg havets färg, som om hon seglade över ett världshav och stod på andra sidan i de stora städerna med vita hus, trädgårdar och springbrunnar."

Boken kändes längre än vad den var och jag saknade dynamik, att det händer något, en dramaturgi. Mest för att jag är van vid att det händer något stort, för att sedan trappa av osv, inte för att handlingen direkt behövde det. Det var en vacker berättelse, jag gillar författarens poetiska språk och som jag har sagt tidigare önskar jag att jag kunde läsa på orginalspråket för att se vad jag missar. Detta är det enda jag läst av Le Clézio, och tillsvidare får det bli det enda. Kanske jag tar mig igenom någon annan bok under 2009, men just nu behöver jag bara en himla massa lätta, chicklit-böcker som kan få mig att tycka om orden igen, som får läsningen att verka enkel. Öken var en bra, läsvärd bok, men ingen jag tror jag kommer läsa igen och ingen ny favorit. Läs om du gillar långsamma, poetiska berättelser med vackra beskrivningar.