Hur kunde Helsingfors populäraste tjej Pikki låsa in sig i sin lägenhet och sluta gå utanför dörren överhuduvtaget? I Baby Jane får vi följa berättarjagets älskade, Pikki, vars panikångest har tagit över, och den en gång oblyga och fräcka Pikki är nu fånge i sitt eget hem. Flickvännens ord och tröst funkar inte utan allt verkar vara ett bottenlöst mörker. Men trots det finns det utrymme för skratt, glädje och kanske även lycka.

Även om boken tar upp ett "hemskt" ämne, så saknar jag djupet, författaren bara skrapar på ytan. Det borde finnas så mycket mer att berätta, så mycket som lämnas orört. Jag saknar förklaringar, ett riktigt avslut. Det känns aldrig som om någonting händer, man kommer aldrig människorna så nära som man vill komma. Jag känner aldrig att jag känner någon i boken - det är hela tiden en viss distans till alla människor. Att våga gå närmare hade varit bättre.

Jag tycker inte alls att den är så bra som recensenterna tycker. Jag har läst bättre böcker om liknande händelser. Jag står fortfarande stadigt på marken. Efter att ha lagt ner boken hade jag inga spontana tankar, ingenting om vad jag just läst. Den gick lite "rakt igenom". Baby Jane lämnade inga spår hos mig.