Recension: Alice i Underlandet [film]
Alice i underlandet
Regi: Tim Burton
I rollerna: Mia Wasikowska, Johnny Depp, Anne Hathaway mfl.
Biograf: Röda Kvarn, Halmstad
Den tredje mars hade Tim Burtons filmversion om Alice i underlandet premiär, filmen baseras på boken med samma titel skriven av Carroll Lewis, men har egentligen inte alls några stora likheter med filmen. Burton har behållit alla ”större händelser” men däremellan tolkat mycket själv – vilket gör det hela till en innovativ och varm film. Burton lyfter även fram en mening som existerar i boken men inte är lika tydlig – att ingenting är omöjligt.
Vi får se Alice som liten i början av filmen – hon har mardrömmar om underjorden och alla dess konstiga varelser, hennes pappa tröstar och säger att det är normalt. Tidslinjen hoppar och nästa gång vi ser Alice förstår vi att hennes pappa dött och att festen de är på är hennes förlovningsfest. Men Alice är inte säker på att hon vill gifta sig och under festen försöker hon följa efter en vit kanin som hon ser i buskarna; tillslut leder den henne utanför trädgården och försvinner ner i ett hål.
När Alice lutar sig för att titta ner tappar hon handfästet och faller i vad som verkar vara en evighet. Tillslut landar hon i ett rum med en massa dörrar och får genom att dricka en dryck krympa och genom att äta en kaka växa – tills hon lyckas ta en nyckel och låsa upp en dörr. Bakom dörren finns en vacker trädgård med en hel del konstiga figurer som bland annat Tweedledee och Tweedledum. Härifrån är den röda linjen och det som för handlingen vidare frågan om hon verklighen är den ”rätta” Alice, den flickan som varit här en gång innan när hon var mycket mindre. Hon får använda all sin list för att undkomma den röda drottningen och hennes krigare.
Jag tycker Burton fångar de bra och intressanta bitarna från boken och lägger till sin egen still för att få en bra och vacker, fulländad film som inte lämnar något oavslutat. Det jag dock kunde känna att jag saknade var att många av bokens kloka ord och meningar gått förlorade, vilket jag tyckte var synd. Den innehåller spänningsmoment såväl som komiska inslag och Johnny Depps roll som den galna hattmakaren är fenomenal spelad, han gör den väldigt bra och trovärdig. Den enda rollen jag egentligen inte kommer underfund med eller tycker särskilt bra om är den vita drottningen som spelas av Anne Hathaway, just för att jag hade velat ha mer kontrast till den röda drottningen. Som det var nu är karaktären ganska intetsägande.
Favoritdelen i filmen för min del var katten Chess, bildmässigt väldigt snyggt gjord och jag fick känslan av att vilja sträcka ut handen och känna om han verkligen var så mjuk som han såg ut. Mia Wasikowska i rollen som Alice var också övertygande och bra – utseendemässigt också en sån Alice man kunde ha fått bilden av genom att läsa boken. Det är mycket detaljer och miljöer, ibland missar man för att det blir för mycket att ta in på samma gång; det är lite synd tycker jag, som älskar mysiga miljöer och hade kunnat se mer av den varan.
Jag gick hem från biografen med en mysig känsla i kroppen som gick ända ut i fingertopparna, om att Alice klarade allt som hon inte trodde – och att filmens största budskap är att ingenting är omöjligt. Som Alice säger till hattmakaren: ” Sometimes Ive believed as many as six impossible things before breakfast” och han svarar ” That is an excellent practice”. För i underlandet är allt möjligt, och egentligen gäller samma sak för vår verklighet. Men filmen förmedlar även att allting ändras, drottningar byter roller, att hattmakaren inte alltid varit galen eller att folk lever under hot.
Helt enkelt en mysig, vacker film med mycket fina, kloka ord och vissa funderingar stannar kvar efter man lämnat biostolen. Som hattmakarens ständiga fråga genom filmen; ”have you any idea why a raven is like a writing desk?” Vet du?
Recension: Looking for Alaska [bok]
Looking for Alaska
– en välskriven och känsloladdad debutroman
Generalen, Bullen och Alaska, tre personer som vi möter i boken ”Looking for Alaska” (”Var är Alaska” på svenska). Miles ”Bullen”, är på internat på jakt efter ”ett stort kanske”. Han älskar att läsa biografier och kan oändligt många människors sista ord. På internatet möter han Generalen som blir han rumskompis och Alaska. Här blir det ganska kliché, för Bullen faller ganska handlöst för den intelligenta, snygga och impulsiva tjejen Alaska.
"Om folk i allmänhet var regn, tänkte jag, så var jag själv ett duggregn och hon var en förödande orkan."
Så tänker Bullen om Alaska, och det stämmer, hon är lite som en orkan. Väldigt impulsiv, en berg- och dalbana humörmässigt och busig. I sitt rum har Alaska sitt livs bibliotek som hon ska läsa ”någon gång när hon får tid”. På sin fritid så är de tre nästan alltid tillsammans, de pluggar, dricker vin, röker och hittar på bus mot snobbarna. John Green har skrivit en bok full av vänskap, kärlek och livet på internat. Känslan av kliché försvinner ganska snabbt och språket som är målande och känsloladdat tar över. Trots att ämnet han har valt att skriva om är vanligt i ungdomsböcker så får han fram känslor som många andra missar. Med handen på hjärtat kan jag erkänna att jag både satt tårögd och skrattandes under bokens 220 sidor.
Så läs John Greens älskade debutroman, läs hans smärtsamma skildring av en stark vänskap, om sprickorna och banden - för bättre än så här blir det sällan.
Novell: If the brakeman turns my way
Bright Eyes sjöng sorgsna ord om smala modeller och du satt i soffan, lyssnade på tonerna som dansade ur högtalaren, och du brukade skratta och säga att det var modellers jobb att vara smala. Det och att få kåta tonåringar att smyga ner handen innanför kallingarna. Jag vet inte vad för modeller du syftade på då.
Jag älskade att snubbla hem med dig från stan sena kvällar. Fulla, du med ciggen i ena handen och mig i andra och med ett leende på dina läppar. Vi älskade alltid sådana kvällar, i nattens mörker, med tunga basslag som pulserade i hela rummet. Jag vaknade oftast ensam – undrade alltid varför du aldrig stannade. Har alltid älskat morgontrötta, suddgummimjuka blickat, varma och mjuka kroppar, innan musklerna vaknat.
Du var rädd för elden. Skydde den. Ett stort, fult ärr på ditt ena lår berättade varför. Jag minns allt om dig, om oss. Första träffen; jag var råttan och du var katten och du släpade hem mig och vi var egentligen inte fulla utan bara ensamma och eländiga och vi älskade på ditt vardagsrumsgolv. Du berättade om ditt liv som bakgårdsprins och jag berättade om mitt liv som en ful, brun fläck på en vit, fin duk. Du berättade om hemliga pakter med andra bakgårdspojkar och barndomens oskyldiga lekar. Men också om hur basketbollens dunk blev till ett evigt eko mellan höga betonghus.
Ljudet av käkben som knäcks blixtrar genom natten när oskyldig blir skyldig och förorten blir en krigszon. Det sista du såg var hur sommarregn blandades med blod med den svarta asfalten som palett.
Jag lyssnar på dina andetag, min hand vilar på din. Tysta tårar har färgat de sjukhusvita lakanen gråa. Mp3:ns hörlurar dinglar löst mot mitt bröst, Bright Eyes. Din favorit. Jag lutar mig fram, lägger hörluren mot ditt öra.
I tried to pass for nothing
But my dreams gave me away
Mixed-up signals
Bullet train
People snuffed out in the brutal rain
I could live to any age
If the brakeman turns my way
It is an old world, it's hard to remember
Like a dime store mystery
I'm a repeat first-time offender
Who has rewritten history
Det har gått två år och du har inte vaknat än.
Novell: I will kick and scream or kneel and plead
Han slutade spela & tittade upp på klockan & insåg att nästan en timme hade passerat. Han tyckte han såg någon röra sig vid dörröppningen men antog att det var inbillning. Han hade inte tänt ljuset när han hade gått in i studion, klockan tickade väldigt högt utan pianots toner i rummet & han insåg att han skulle missa middagen om han inte skyndade sig; han tog väskan och slängde över axeln, stoppade tillbaka fotografiet i bakfickan & larmade dörren efter sig. Korridorerna var tomma på elever, de flesta var utomhus - det var en ovanligt varm höstdag och gräsmattorna var fulla av lekandes elever. Han trycke in hörlurarna i öronen & startade ipoden, bekanta toner fyllde hans hörselgångar, han blundade och tog ett djupt andetag & klev ut i solskenet. I matsalen var det lugnare, de flesta hade redan ätit & han valde ett bord vid fönstret, tittade ut över campus & den klarblåa himlen, lät musiken från Bright Eyes fylla hans tankar.
En av musiklärarna skyndade genom campus och såg hans ansikte genom matsalens fönster; det svarta håret hängde ner för hans gröna ögon & han hade som vanligt hörlurarna i öronen. Han log & försökte återskapa kompositionerna han hade hört honom spela i studion tidigare. Han lät solen möta hans ansikte, "det spelar ingen roll, bara han spelar igen" tänkte han & gick mot sin bil.
En timme senare klev pianopojken in genom dörren till sin slitna studentlägenhet; snubblade över sina egna skor i hallen och suckade över sig egen oordning. Det var ännu ljust ute - solen blekte horisontlinjen & kastade mjuka skuggor in i hans rum. Han klev ur conversen & la sig på sängen, ipoden fortsatte att leverera låtar, Conors desperata ton i rösten när han sjöng sista stycket i en av hans favoriter;
So I will find my fears and face them
Or I will cower like a dog
I will kick and scream or kneel and plead
I'll fight like hell to hide that I've given up
Han tänkte på personen som slutat finnas för ett halvår sedan. På personen som inte ens hade försökt dölja sin uppgivenhet, sitt val. Han smekte täckets utsida på sin vänstra sida, minnena kom & gick, högg till någonstans i hjärttrakten men försvann lika fort igen. Tänkte på nätterna; hans händer mot mjukt brunt hår, ivriga läppar, nafsandet vid nyckelben & höftben som inte kunde komma nära nog - hjärtan som slog som kollibrivingar bakom bröstbenen. Mindes dagarna; hand i hand mot lektioner, mot matsalen, hur de spelade ihop - en ensam gitarr & ett ensamt piano, hur de läste noterna i varandras ögon. Mindes Dagen. Hur hans musiklärare hade tagit honom ifrån lektionen för att berätta. Mindes Begravningen. Hur han hade lyckats knyckla ihop all ilska, all besvikelse & all sorg till en litenliten boll av känslor & gömt den så långt inom sig att ingen skulle komma åt den. Han hade inte rört ett piano sedan Dagen. Inte förrän nu. Det var dags att gå vidare, att spela vidare.
Långsamt vred han på sig, plockade upp fotografiet ur bakfickan - strök över ansiktet med tummen. Log mot det & lade det på nattygsbordet. Fotografiet på en leendes, brunhårig pojke med en gitarr i knäet
Artikel: Truman Capote; underbarn, alkoholist och narkoman
Truman Capote sade om sig själv: “well, Im about as tall as a shotgun, and just as noisy.” Denne mycket speciella man, född i New Orleans den 30 september 1924, blev snart utnämnd till underbarn och fick alla dörrar öppnandes för sig på vid gavel. Han var kort, homosexuell och hade en mycket gäll röst. Hans kanske mest kända verk är ”Breakfast at Tiffany’s” och ”In Cold Blood”.
I boken Capote skriven av journalisten Gerald Clarke framställs Trumans barndom melankolisk och tragisk, en frånvarande fader, en ung mor som vill se världen. Redan innan Truman föddes hade föräldrarnas förhållande börjat krackelerat och när han var sex år lämnade hans mor, Lilly Mae, honom hos släktingar och kort därefter åkte fadern Arch in i fängelse på grund av att ha förfalskat postangivelser. Truman placerades på internatskola, och senare även militärskola, men passade aldrig riktigt in någonstans. Han hade redan tidigt bestämt sig för att det var författare han skulle bli och lämnade studierna sjutton år gammal för ett kontorsjobb på The New Yorker.
Det var ett brutalt mord som skulle ge Truman uppslaget till nästa bok, som egentligen började som ett reportage för The New Yorker:. Det var en novemberkväll 1959 då Dick Hickock och Perry Smith svängde in till familjen Clutters ranch efter att ha färdats 60 mil. De båda männen satt i bilen tills alla lamporna hos familjen var släckta, då bröt de sig in och rånmördade familjens fyra medlemmar. En notis i New York Times fångade Truman och han bestämde sig för att skriva ett reportage om morden. Sex år senare utkom reportaget i bokform med titeln "In cold blood". Med den reportageserien uppfanns "new journalism", där man förnyar reportaget genom att låna berättartekniska begrepp från romanförfattare.
Capotes In cold blood publicerades i fyra delar i New Yorker, och Truman skrev vad kommissarien Al Dewey ser och tänker när han befinner sig i Clutters hus, vilket fick korrekturavdelning att nitiskt kolla alla fakta. Men de friheter Truman tog sig gällde bara sättet att skriva och hade ingen påverkan på faktan.
Truman blev Dick Hickock och Perry Smith enda kontakt med världen, och han utvecklade en komplicerad kärleksrelation med Perry. Capote tyckte sig se sin mörka sida i Perry, som en skugga av sig själv. Egentligen tog ”In Cold Blood” två år att färdigställa, men Capote visste att avrättningen av Dick och Perry skulle utgöra slutet. Det är osäkert om Capote bevittnade avrättningen av de bägge mördarna, skildringen av avrättningen i boken är rysande skildrad och detaljrik:
”Trappsteg, snara, mask – men innan masken sattes till rätta spottade fången ut tuggummit i fängelsepastorns utsträckta hand.”
”Berättargeniet Capote” och ”Capotes känsla för stil” är två artiklar i DN som båda tar upp Capotes stilistik och speciella sätt att skriva och om hur engagerad han var i sitt författarskap. ”Den skrapade mig ända in i märgen. Den dödade mig nästan” sa Capote till en vän om ”In Cold Blood”.
Truman Capotes egen död är mystisk; frågan om det var självmord eller inte är oklar. Vid obduktionen fann man ingen tydlig dödsorsak, men Joanne, som han bodde hos när han dog, berättade att hans puls hade fladdrat och att han hade sagt nej när hon ville ringa jourhavande. Istället låg han i flera timmar och berättade om sitt liv innan han tog sitt sista andetag. Han dog bara några veckor innan hans sextioårsdag, 1984. Truman hade tidigare varit inne på sjukhus på grund av överdoser och man vet inte om det var det som han dog av; han hade tagit flera olika tabletter under sin dödsdag. De sista åren levde han som en gravt alkoholiserad missbrukare, några år före sin död skrev han: ”Jag är inte något helgon ännu. Jag är alkoholist, jag är narkoman, jag är homosexuell. Jag är ett geni.”
