Alice i underlandet

Regi: Tim Burton
I rollerna: Mia Wasikowska, Johnny Depp, Anne Hathaway mfl.
Biograf: Röda Kvarn, Halmstad

Den tredje mars hade Tim Burtons filmversion om Alice i underlandet premiär, filmen baseras på boken med samma titel skriven av Carroll Lewis, men har egentligen inte alls några stora likheter med filmen. Burton har behållit alla ”större händelser” men däremellan tolkat mycket själv – vilket gör det hela till en innovativ och varm film. Burton lyfter även fram en mening som existerar i boken men inte är lika tydlig – att ingenting är omöjligt.

Vi får se Alice som liten i början av filmen – hon har mardrömmar om underjorden och alla dess konstiga varelser, hennes pappa tröstar och säger att det är normalt. Tidslinjen hoppar och nästa gång vi ser Alice förstår vi att hennes pappa dött och att festen de är på är hennes förlovningsfest. Men Alice är inte säker på att hon vill gifta sig och under festen försöker hon följa efter en vit kanin som hon ser i buskarna; tillslut leder den henne utanför trädgården och försvinner ner i ett hål.

När Alice lutar sig för att titta ner tappar hon handfästet och faller i vad som verkar vara en evighet. Tillslut landar hon i ett rum med en massa dörrar och får genom att dricka en dryck krympa och genom att äta en kaka växa – tills hon lyckas ta en nyckel och låsa upp en dörr. Bakom dörren finns en vacker trädgård med en hel del konstiga figurer som bland annat Tweedledee och Tweedledum. Härifrån är den röda linjen och det som för handlingen vidare frågan om hon verklighen är den ”rätta” Alice, den flickan som varit här en gång innan när hon var mycket mindre. Hon får använda all sin list för att undkomma den röda drottningen och hennes krigare.

Jag tycker Burton fångar de bra och intressanta bitarna från boken och lägger till sin egen still för att få en bra och vacker, fulländad film som inte lämnar något oavslutat. Det jag dock kunde känna att jag saknade var att många av bokens kloka ord och meningar gått förlorade, vilket jag tyckte var synd. Den innehåller spänningsmoment såväl som komiska inslag och Johnny Depps roll som den galna hattmakaren är fenomenal spelad, han gör den väldigt bra och trovärdig. Den enda rollen jag egentligen inte kommer underfund med eller tycker särskilt bra om är den vita drottningen som spelas av Anne Hathaway, just för att jag hade velat ha mer kontrast till den röda drottningen. Som det var nu är karaktären ganska intetsägande.

Favoritdelen i filmen för min del var katten Chess, bildmässigt väldigt snyggt gjord och jag fick känslan av att vilja sträcka ut handen och känna om han verkligen var så mjuk som han såg ut. Mia Wasikowska i rollen som Alice var också övertygande och bra – utseendemässigt också en sån Alice man kunde ha fått bilden av genom att läsa boken. Det är mycket detaljer och miljöer, ibland missar man för att det blir för mycket att ta in på samma gång; det är lite synd tycker jag, som älskar mysiga miljöer och hade kunnat se mer av den varan.

Jag gick hem från biografen med en mysig känsla i kroppen som gick ända ut i fingertopparna, om att Alice klarade allt som hon inte trodde – och att filmens största budskap är att ingenting är omöjligt. Som Alice säger till hattmakaren: ” Sometimes Ive believed as many as six impossible things before breakfast” och han svarar ” That is an excellent practice”. För i underlandet är allt möjligt, och egentligen gäller samma sak för vår verklighet. Men filmen förmedlar även att allting ändras, drottningar byter roller, att hattmakaren inte alltid varit galen eller att folk lever under hot.

Helt enkelt en mysig, vacker film med mycket fina, kloka ord och vissa funderingar stannar kvar efter man lämnat biostolen. Som hattmakarens ständiga fråga genom filmen; ”have you any idea why a raven is like a writing desk?” Vet du?