; barndoms(s)år


Det brukade viskas över sjön, det brukade susa i trädkronorna. Min mormor hade ett gammalt talesätt som hon då & då upprepade på tysta dagar “när träden inte talar är det oro på gång”, jag var för liten för att tänka på det då - det är först nu på äldre dagar som jag ser på himlen och tänker på ljussättningen som “orosljus” “sommarvarmt” eller “kristallvinterklart”. Jag växte upp bland skogarna, sjöarna, bäckarna, åsar, men alltid på mina egna villkor. När väggarna kom för nära i det bruna eller blåa huset så sprang jag ut bland den täta trollskogen, hoppade över gamla gärdsgårdar och vissa dagar önskade jag, verkligen önskade jag att jag kunde förmå mig själv att gå vilse, att försvinna ner i mossen, att råka försvinna ner i ett kärr av misstag. Problemet är att jag inte gör misstag, problemet var att skogen på något sätt alltid lyckades leda hem mig igen. Jag gillade alltid tanken på att aldrig ta samma stig två gånger & gång på gång letade jag efter nya stigar, ibland bara en tunn tunn linje mellan snår och buskar.

Jag kunde aldrig se min mormor och morfar bo någonstans mer än i det bruna huset, precis nedanför åsen, femhundra meter från sjön, omgiven av skog. Om man kollar på en karta så ser det ut som någon har kastat ut en handfull bruna prickar på ett grönt papper med en blå oval på. Husen som små, bruna prickar och skogen som en tät stickad kofta.

Jag brukade spendera mest tid i skogen och vid sjön. Det varierade hur sent bryggan kom i, vissa somrar låg stenbryggan ensam i vattnet flera veckor innan någon orkade förtöja träbryggan. Soliga dagar låg ibland vattensnokar och solade på stenbryggan, de höjde inte ens på huvudet när vi hoppade eller klev över dem, när värmen försvann och skuggan kom gled de ljudlöst ner i bryggans spricka.

Det kom smygandes, vi blev alla äldre, melankolin blev märktbart starkare sena kvällar kring foton; morfars harklingar blev allt tätare ju längre bak i historien vi hamnade. Först sålde de husvagnen, semestersomrarna blev förvisade till opersonliga stugor eller vandrarhem. Skjulet gjordes om till uteplats, jag brukade sitta där regniga dagar, lyssna på dropparna som slog mot plåten, kyliga dagar uppkrupen under en filt, alltd med en bok eller ett block i knäet.

Till sist sålde de huset. Huset vars mattor fortfarande skvallrade om nakna barnfötter, där man tysta nätter kunde höra skratt bakom tapeterna;

det brukade viskas över sjön, det brukade susa i trädkronorna. Nu finns det bara asfalt.



Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback