hon skär sig på hans nyckelben;

- vi är inlandsisar, säger han & rasar ner henne i sängen, hans höftben är som mejslade ur marmor, inte alls som henne - hon som alltid tror att hon är gjord av ekträ & en slarvig svarv. Hennes mamma kollade alltid förundrat på henne när hon frågade, alltid frågor om barndom, om tiden då de fortfarande var en familj,

pappa dog i en vit sjukhussäng, som en kolbit föll han isär framför ögonen på henne; ´
till slut 
           bara smulor
                               kvar.

sorgen löpte som en skogsbrand genom deras hjärtan, inte ens nätternas tårar räckte som släckningsarbete, det värker bakom revbenen om nätterna, på morgonarna målar hon tjockt med kajal runt ögonen för att få ut det svarta, tunga på något sätt - han försöker sudda ut det med sina läppar

viskar att hon är vacker ändå & hon
hon tänker att han aldrig skulle förstå
& han ringer upp henne mitt i natten - yrvaket mumlar hon hallå?
ackompanjerad av en ostämd gitarr sjunger han nostalgiskt time after time

if you're lost you can look - and you will find me
time after time
if you fall I will catch you - I'll be waiting
time after time


hon skriver - skakiga fingrar mot okända tangenter, skriv ett lycklig slut, han kysser henne på axeln & hon vänder sig om säger; ingen läser lyckliga slut, han ler mot henne & svarar det är för att de enda som kan skriva riktiga lyckliga slut är upptagna med att leva i dem