Läser  kompisars bloggar, de som hittat sin andra hälft - som de brukar säga. De skriver så fint om att vakna upp brevid någon & hur de gör saker tillsammans, hur de saknar & längtar.

& jag sitter här och undrar hur jag ska våga hitta någon igen.

Saknar att inte ha någons andetag att lära känna under nätterna, någons hand att hålla på promenader, någons nacke att smeka, någons skulderblad att kyssa, någons knä att krypa upp i kalla kvällar i soffan, någon som stryker mig över håret utan att veta om jag fortfarande är vaken. Minns fortfarande de som rört mig, de som så gärna försökt röra mitt hjärta som förblir orört hur mycket de än försöker.

& helst av allt hade jag bara velat krypa in bakom hans revben & stanna där för alltid

Tänker ibland på de olika killarna i mitt liv, hur de varit nästan motsatser. Han som alltid log & tog min hand, fick mig att göra piruetter i högklackat på kullerstensgator på väg hem alldeles för sent om nätterna, han som var lite vemodig, sentimental och aldrig visste vad han ville, eller han som kommit så långt på ren viljestyrka att han kunnat plocka ner stjärnor vilken natt som helst. Han som åkte bort & lämnade en "saknar dig redan"-lapp under täcket i sängen. Han som skrev fina saker på frukostbordet med sådana alfabets-kex. Han som fann mig på ett dansgolv en klubbnatt, han som brann lika intensivt som ljuslopporna.

& den där känslan av fladdrande tygstycken/fjärilar/whatever som finns i maggropen

Tänker på vännerna, han som är i australien & hon som är här. Ett halvt jordklot mellan. & hade jag kunnat hade jag sett till att de fick vara tillsammans. De har så många mil att fördela sin längtan på & jag, jag har ingen att längta efter. Att sakna. Tänker på hur orättvist det är, att det finns par som knappt ser varandra & att det finns par som han & henne, som skulle göra nästan vad som helst för att vara tillsammans nu. Hon kryssar av dagarna i kalendern. Han ger henne en slängkyss in i camen på Skype varje kväll. Det är fan inte rättvist.