Drömmarna. Precis som i verkligheten, som en tillbakablick (som ett slag i magen); stjärnorna tittar hoppfullt in genom dörren på glänt, han målar ett hjärta kring min navel & jag tänker "det här är allt". Tänker "det här är lyckan". Jag har aldrig varit bra på att stanna kvar i ögonblick - svävar iväg, my mind wanders skämtade jag & han log sitt sorgsna rockstjärneleende & viskade någonting i stil med så länge den alltid kommer tillbaka.. Har alltid varit svag för ögon & händer, alltid varit svag för gitarrister och trummisar.  Sällan har dock personerna bakom de fina ögonen, vackra händerna & svindlande solon fascinerat mig.

Hon ringer, har hört nyheten av någon vänsvän, inga namn behövs, kan känna igen hennes röst överallt. Som tagen ur en saga.
Saknar du inte honom?
Sakna är ett svindlande ord.
Vill du inte tillbaka?
Det finns ingenting att gå tillbaka till.

Samtalet djupnar, som alltid med henne, hon undrar vad som hände, jag har inga bra svar. Hon känner inte igen mina ord, mitt sätt, mig. Trekvart senare sitter jag med den vita luren i handen & lyssnar på tystnaden efter henne. Minns soluppgångarna hand i hand, vattenkrigen i skymningen, rödvinsfilosoferande & barfotasomrar nere vid havet. Viskar ut i mörkrets tystnad;

jag känner inte igen mig själv heller