Var på poetry slam tidigare ikväll, hallandsfinalen för att plocka ut ett lag till SM. En av deltagarna var Asta, 91 år. Jag såg henne tidigare i år under en öppen scen-kväll på biblioteket, då satt hon på en stol och läste några dikter. Idag stod hon på den lilla scenen på fox & anchor, bland allt folk och i scenljuset såg hon liten & skör ut - rösten bräcklig i mikrofonen. Bredvid scenen sitter någon (sonen?) som hjälper henne att resa sig från stolen och gå upp på scenen - & sedan från scenen tillbaka till stolen. Hennes texter handlar ofta om uppväxten, pojkar, kärlek. Idag läste hon om sin propp som hon fick för något år sedan, tonårskärlek och döden. Hon låg på andra plats när grundomgångarna var över.

Om jag blir 91 år (vilket jag tvivlar på) så vill jag vara som Asta. Skriva & läsa, att ha någon som kan hjälpa mig på & av scenen. Någon som håller mig i armen & stöttar mig mot scenen. Som ser till att jag är där jag vill vara.