Jag saknar min bror. Jag saknar våra vilda idéer. Jag saknar att skolka från skolan, från livet med honom. En glass vid stranden, solen i blicken, vinden i håret. Han svarade alltid i sin mobil, fanns alltid när det var något, när man behövde någon, honom. Han är den typen av person som får en att omvärdera saker, tänka om, vända på allt. Min bror har världens lugnaste & snällaste ögon & jag är naiv nog för att instinktivt falla för killar med liknande ögon. Min bror är en person som står när andra faller, som tar emot, som tröstar, som lyssnar, som bryr sig. Jag måste ha tröttat ut honom totalt med min tonårsdepression & ständiga ångest, men lik förbannat tog han varenda samtal. Lik förbannat dök han & hans lilla vita bil upp utanför skolans grindar när det var för varmt för att vara i klassrummen. Lik förbannat kramade han mig och halvviskade men lilla gumman till mig. Min bror tar för lätt in folk i sitt liv, han är så jävla snäll & tillbaka har han mestadels fått ta skit. Han förtjänar så jävla mycket bättre än så.

& det gör ont då jag endast följer hans liv via facebook och får någon uppdatering då & då när vi möts halvfulla ute någonstans, alltid på väg, alltid on the road. Jag saknar honom. Livet var lite stabilare med honom, inte lika vingligt. För jag vinglar fan omkring ganska mycket nu.