Jag ser foton på mig själv som ung; stirrar på pixlarna, önskar dem verkliga. Önskar att jag kunde minnas vad jag tyckte, vad jag argumenterade för och emot, vem jag tyckte om, vad jag gjorde om dagarna, vad jag drömde om. Läser all protest-poesi som jag skrev i löjliga mängder, försök till att upplysa, få folk att lyssna. Jag vet inte om jag lyckades. Saknar poeterna på hoggy, gycklarna & fakirerna på eldsjäl, alla stora tänkare. Saknar mina bröder och alla likasinnade.

Men mest av allt saknar jag nog skrivandet, den oändliga kreativitet och inspiration som var med en från tidig morgon till sen natt. Den som är borta nu. Så många åsikter, så många turer - jag kanske gav upp? För hur vet man egentligen när något är värt att kämpa för?