De kallar mig en dröm. De kallar mig skymningen. De som inte känner till mitt riktiga namn (kärt barn har många namn, hatat barn har fler). Jag är bara en vanlig tjej, någon som knallpulverpistolspojkar släpar hem natt efter natt, en sån tjej som känner bakgårdspojkar och maskrosflickor. Jag har lika många hjärstlag som vem som helst, och mina drömmar lämnar jag hemma på köksbordet; gnistrande skärvor som skär igenom diamanter om man kommer för nära. (Så nära får ingen gå)

Natt efter natt, hemsläpad på vingliga ben av någon kille med rockstjärneambitioner i ögonen; jag går innan de vaknar. Jag lämnar dem likt en dröm. Kanske är det vad jag är; något som hör natten till. De som kallar mig skymningen menar att jag är ett mörker som drar ner andra; som får de att falla handlöst. Jag tror inte på snacket. Man faller inte om man inte vill; personliga förfall kan inte skyllas på andra. Kanske är jag bara vilsen; uppväxt vid havet, saltvattenstovigt hår, sand i ögonen och tånglukt dygnet runt. Alltid brusandet från vågorna som bröt mot stranden; fönster ut mot det stora blå. Och nu; till förorten, lägenhet i krigszonen. Grått i stället för ändlöst blått. Jag är ett havsbarn; född ur vågornas skum, ur havets sovande botten, vaggandes till ro på vrakens kalla träplankor.

Nattmörker; dansgolvsvindel; neonskyltskrik, drar med mig en kille hem


Och en sista önskan;
                                                ligg med mig innan du går.