056;


sometimes I feel so lost
so so sooooo lost;
like I took the wrong turn years ago
and I can't figure out where that was or when it happened
I'm just staying on the road, 
keep going cause that's what people tell me to do
keep going
keep breathing
 
(beat, little heart, keep beating)
 
Is this what it's meant to be like,
being an adult? 
I'm barely holding it together:
but if you do enough things,
if you don't stop and think:
it almost works out
 
(beat, little heart, please keep beating)
 
 don't give up on me
 
(beat, little heart, please please keep beating)
 
please please don't give up on me
 
 
please
 
I'm doing what I can

055;


 
I don't hate him
- maybe I should
I mean I've certainly tried,
but maybe he's not worthy of hate
maybe feeling indifferent is a worse punishment
for what he did,
for what he put me through.
 
I knew about the other girl,
it wasn't necessarily obvious
but if you're with someone long enough
you'll notice small changes: 
a pillow case that doesn't smell like it used to anymore,
some blonde hairs in his brush,
a new, unknown passcode on his phone. 
 
Could maybe be coincidences,
but come on, we all know better than that. 
Sometimes the truth just isn't convienent at the moment, 
sometimes living in denial is a way of survival,
sometimes you can choose when he gets to break your heart. 
 
So no, I don't hate him, 
maybe it'd be easier for me if I did
but either way - it wouldn't make a difference for him. 
 

054;


jag minns hennes kropp mot min på dansgolvet
genom blinkande ljussken och alkoholdimmig blick;
vi är ett med musiken
jag släpper den sista biten kontroll,
låter basslagen bli mina hjärtslag 
så nära så nära

hennes leende är svar på varenda fråga jag någonsin velat ställa

053;



kan höra mina egna hjärtslag,
känna hur det lilla hjärtat pulserar
(slå lilla hjärtat, slå)
stadigt, taktfast

det har alltid slagit långsamt;
långsammare än männens.
Ibland har jag tagit det som ett tecken,
(love me tender, love me softly)
men kanske är det bara i mitt eget huvud?

Kanske spelar det ingen roll.

052;



kör igenom ett höstföränderligt landskap,
från kust till inland;
från hav och stränder till sjöar och skog
all denna skog...

Rödbrunna höstlöv på träden
och jag tänker att det bara var några månader sen
skogarna brann på riktigt 
(minns du sommaren då ladan brann?)

Igår;
samlade snäckor och andades havsluft,
ett höstligt och blåsigt Tylösand
tänkte på en novell jag skrev:
om en sommar i en annan stad,
om att samla snäckor och om en man,
en man som inte samlar,
som vet var han har varit och vart han ska.

Så många historier,
så mycket minnen. 
Löven och mörkret faller,
men i år försöker jag att låta bli. 

051;


 
Tänker på västkusten,
saltvattensdrömmar;
alla gånger jag gått hem genom staden
med lätta steg
efter spelningar, efter kvällar på dansgolv, efter för många drinkar
 
tänker att jag sällan var rädd
rädslan kom efteråt, på tiotalet.
 
Tänker på första gången jag vaknade
med dig bredvid mig i min 90-säng. 
Tänker på alla gånger jag smög ut ur huset,
alla nätter jag mötte dig;
alla nätter jag lämnade dig där.
Tänker på att vår historia hade kunnat sluta annorlunda.
 
Tänker på alla sjömän vi dödade nere på B&B,
innan rökförbudet,
hur det alltid fanns någonstans att passa in.
Tänker på hur du alltid var där,
hur du alltid såg igenom mig,
hur du alltid visste vad jag behövde.
 
 
Det har funnits så många "du", 
men i slutändan är det alltid jag;
ensam kvar

050;


"Any place you don't leave is a prison."
 
I'm not sure I recognise myself;
I know I know, stare into a mirror long enough and all the features starts to blur -
but wasn't there more of me before? 
 
I think I used to be more;
so much wasted potential here -
I feel so stuck, I guess I built my own prison. 
 
Soon, soon, I'll be out of here,
soon, soon, I'll be somewhere else;
but it never happens. I'm still here:
somewhere I said I'd leave three years ago.
 
I smile and laugh cause I don't know what else to do,
improvising life as I go along
and heck, I'm not even a good improvisor. 
But if you smile and laugh enough - no one asks you if you're fine
- no one asks about happiness. 
 
So many dreams,
so many plans;
I'm not sure there's enough of me left to fulfill them. 
 

049;


jag minns konturerna 
av honom
när han häver sig över mig
(in i mig)
hans armmuskler mot gryningsljuset

jag minns hans andetag om nätterna
hans värme
hans rörelser bredvid mig
mjukheten

jag minns glittret i hans ögon 
självsäkerheten i hans steg 
den där blicken som alltid,
alltid fick mig att vackla till 
intensiteten

han visste vad han ville och han ville mig 
& jag minns så mycket;
minnesfragment som klipp under ögonlocken
 
men jag minns inte varför jag älskade honom

048;


gick genom Halmstad häromnatten
och den här djävulska värmen
påminde mig om något;

typ sommaren 2011 eller 2012
jag är inte så bra på årtal
men i alla fall,

du var också ute,
lät dig jaga mig lite;
smsade från ställe efter ställe.
Asbest spelade på Route 666
och du hann ikapp mig
jag lät dig komma ikapp mig 
du hade sagt att du inte skulle dit
& tanken på att du kommit för min skull
gjorde mig sjukt nervös. 

Det var kvavt. 
Dansgolvet så otroligt varmt;
men Asbest spelade & det var omöjligt att stå still. 
Ingen svalka utomhus, bara ännu klibbigare i luften. 
Jag skulle jobba morgonen efter, eller iväg på något så jag lämnade dig där,
på Storgatan
efter spelningen.

Fan jag skulle ju ha låtit dig gå hem med mig. 


047;


 
efter att du 
försvann
skrev jag listor i ett år
 
jag var livrädd för att glömma dig
så jag skrev ner
grej
efter
grej
efter
grej
om dig
 
 
att du brukade smsa små figurer, innan emojis fanns
att du alltid tappade bort dina skor 
att du alltid åt tacos med bearnaisesås
att du älskade humlor
att du accepterade pussbiljetter som valuta
att du trodde stenhårt på drömmar 
att du var så jävla vacker
 
jag hittar fortfarande listor:
på USB-minnen
i utkast på mail
en hårt ihopvikt lapp bland mina målarsaker
 
 
men jag har insett
att det är en del av livet att glömma
att jag kan inte minnas allt;
jag vill inte vara ett vandrande uppslagsverk med dig som tema
jag kommer alltid att minnas det viktigaste
 
& jag kommer alltid att älska dig så jävla villkorslöst
 

046;



så trött 
livet
det är liksom som det är

känns konstant som att jag är med i en pjäs
där alla har fått instruktioner 
ett manus
en karaktärsbeskrivning

och sen är det jag
som aldrig har en aning om vad som händer 
vilken pjäs det är
vem jag ska vara
hur jag ska vara

jag passar aldrig in
och det är så jävla tröttsamt 


045;


There are birds singing outside the windows;
it’s so close to dawn and I can’t sleep
sometimes when I’ve been drinking I have troubles falling asleep 

Its been a long day 
a good, nice day
it’s been a long time since I laughed like this
since I didn’t have to overthink every step
everything I said
everything I did 

Sometimes life is good
midsummer is usually one of those moments 

044;


dekonstruera de-konstruera de-konst-ruera de-konst-ru-era
& konsten att någonstans tappa sig själv

043;


 
jag städar
det är nationaldagen och jag är ledig
 
häromdagen hittade jag en av hans skjortor
i min byrålåda
en flannelskjorta
lite för stor för mig
 
jag har på mig den
det känns tryggt på något sätt
även om han aldrig utstålade någon sorts
trygghet
 
jag städar;
clean house clean mind,
wishful thinking

042;


 
it's all broken dreams from here on

041;


My heart is a fluttering butterfly;

I wake up

heart pounding hard hard hard
my breaths jagged


I count to 400 before falling asleep
there’s a knot in my stomach
I cannot untangle


my life is like driftwood
just pieces drifting

but here’s the difference;

he makes me so damn happy


nothing makes sense
it was quite a while since anything did

040;


I think that when you moved out,
loneliness settled in my bones
deep inside the bone marrow
 
and I myself retreated,
backed off and settled 
together with the loneliness
 
 
 
and some people say that love is like an open door
but;
for me it’s more like a castle
guarded by a drawbridge,
an army,
magic shields,
a dragon
and a three headed hellhound.
 
Good luck. 

039;


 
I dream about tentacles taking over cities;
it's an absurd dream
surrealistic
trying to escape but the giant creature is always watching,
tentacles spreading like roots all over the world
 
I dream about driving and losing control;
the car going fast forward
I can't stop
no break pedal under my foot
 
and I'm not a dream interpreter;
but I can guess that the speeding car is really a metaphor
for a life that I can't control,
the squid is a bit more difficult, or so I would like to think
but really? 
 
Tentacles that are like the snare that I feel around my heart
every day
every beat
getting tighter
and tighter
tighter
 
it's a sad fact but for a long time
anxiety has been my best friend;
and it's such a worthless best friend. 

038;


 
I'm not sure if the body remembers pain -
but it surely remembers you
 
and that's pretty much the same thing
 

037;


Vi ville alltid bort, vi var alltid drömmare; planerade och höll fast vid alla dessa planer - livsplaner, flyktplaner.

Vi planerade våra liv så att vi aldrig skulle behöva vara borta från varandra. Vi hade storslagna drömmar: kanske lite lite för alkoholpåverkade, kanske smidda lite för sent på natten; ni vet sådär när man inte riktigt kan se skillnad på verklighet och illusion.


Vi pratade om roadtrips; om att köra utan mål, "I went out for a ride and I never went back / Like a river that don't know where it's flowing / I took a wrong turn and I just kept going". Kommer du ihåg det Berlin? Minns du nätterna, minns du glittret i dina ögon, intensiteten i din röst? Jag kan se det framför mig varje gång jag blundar - hur du skrattar och sträcker dig efter något på bordet, ditt sätt att se på mig, dina händer som aldrig var stilla. 


Det var aldrig prat om att jag skulle ta körkort, men vi planerade alltid vad vi skulle göra när du fixade din uppkörning. Hur vi skulle fixa en bil, skulle dra härifrån; det spelade egentligen inte någon roll vart utan bara den där känslan av frihet, att vara på väg någonstans. Vi pratade om att sova över i bilen precis så som vi brukade göra med bror när vi hälsade på JJ på behandlingshemmen. Hur vi skulle klara precis allting så länge vi var tillsammans. Jag minns inte exakt vad vi planerade längre, jag minns bara att det fanns så många versioner och planer att det var svårt att hålla isär dem. Jag minns att ingen av dem slutade såhär.


Såhär:
jag är tjugosju år och jag tog precis mitt körkort. När jag hämtade ut det tänkte jag på att du aldrig fick uppleva det här. Du fick aldrig något körkort, det blev aldrig någon roadtrip. Det var så oändligt många planer som vi aldrig fick gjort.


Men:
jag har körkort.
Bland det första jag gjorde var att sätta mig i bilen och köra till Falkenberg.
Jag lämnade blommor på din grav.
Det kändes som det enda rätta.